Fröken Forsténs Betraktelser - från Karljävlar till vårblommor

"En elegi för alla sorger den där hösten handla om
För en mor som sjukna in, för ett barn som aldrig kom
För skuggan över gårn där aldrig solen lyste in
För en ork som inte fanns, du sakna min, jag sakna din

För en tystnad mellan väggarna som skar genom cement
Två ögonpar i tomhet från september till advent
För en man som gick till jobbet som om inget hade hänt
För en kvinna som sa "allting är förstört, allt är bränt"

En elegi för alla vägar som vi inte vandrat än
För en tid som bara går och aldrig kommer igen"


Det kunde varit mina ord, vartenda ett av dem. Men det är det inte, det är Lasses ord. Lasse som varit med sedan "vinter-över-ån"-tiden på högstadiet. Hans ord i öronen den där påsken när jag cyklade till Edsbro - jag, Lasse och tranorna. Hans sånger som vi sjöng med till en sommarkonsert i Uppsala, en inomhuskonsert i Kalmar och en avslutningskonsert på Zinkens damm. Alltid Linda. Alltid Lasse. På efterfester lagom rusiga och gosiga har vi skrålat med och alltid trott att vi kunnat alla ord. Och när livet varit skit så har hans texter varit terapi. 

Jag lyssnar mycket på Lasse nu... 

Fick ett samtal ikväll, ett samtal om synpunkter på mitt förra inlägg. Jag har hängt ut och sårat någon, borde be om ursäkt. Okej...Såhär ligger det till; Här skriver jag om allt. Bra, dåligt, fantastiskt eller förjävligt. Jag har sagt det förut - skriva är terapi för mig. Denna sida är min mentala avlastningshylla för det jag känner. Jag har ändå undvikit att berätta om en del saker, av respekt mot en människa. Efter ikväll är den respekten borta. Jag utgår ifrån att det är mina vänner, som håller till här och var, som  läser mina ord. Att det sen är andra som hittat hit och för vidare mina åsikter är ingenting jag varken kan eller vill styra över. Jag tänker inte lösenordsskydda min blogg av en enda anledning - jag står för vartenda ord, oavsett vem som läser. Jag vet vem det var, but I couldn´t care less, av just den anledningen - Jag skriver som det känns. Jag kan säga att jag är uppriktigt ledsen om någon blivit sårad, för det var aldrig min mening. Men jag kan inte be om ursäkt för något som jag känner.

Så here it goes; Mitt första och sista inlägg om...ALLT.

Vi två. Det som var vi, det var någonting jag trodde på. En känsla av att det faktiskt var just du och jag som skulle vara vi. Jag tyckte om dig så mycket, kanske mycket mer än du någonsin förstod. Och kanske mycket mer än du någonsin tyckte om mig. Nu efteråt kan jag inte låta bli att undra över hur det verkligen var. Att en fredagkväll av tankar var tillräckligt för att säga tack och hej till de stunder vi delat, det vi haft tillsammans, är egentligen bevis nog. Det gör ont, men så är det med sanningen ibland.

Jag vet att vi båda två försökte och ville göra rätt, men ändå eller just därför, så blev det så fel. Som den där natten, när vi skulle höras om en liten stund. Och jag fick ett sms på eftermiddagen dagen efter...Ja, jag blev ledsen. Arg. Orolig. Och du blev arg för att jag var arg. Jag var arg för att du inte förstod att jag var orolig. Jag var orolig för att jag brydde mig så inåt helvete om dig.

Eller den där kvällen, när jag stått med maten klar i 2 timmar och du kom hem full. Somnade på mitt vardagsrumsgolv. Då blev jag också arg. Och du blev arg för att jag var arg. Men egentligen var jag besviken, för allt jag ville var att vara med dig. Prata, skratta, kramas. Allting med dig.

Eller den gången påväg hem efter en mysig kväll på stan. Min åsikt om en kille som betedde sig illa. Min åsikt om att alla ska respektera varandra, oavsett var man kommer ifrån. Och kommer man inte härifrån och uppför sig förjävligt så är det tyvärr folk som röstar på dumma partier. Då blev du arg. Och jag blev arg för att du var arg.

Men det finns så fina minnen också. Om den där killen som kom in i mitt liv när jag redan trivdes så bra med tillvaron. Världens bästa bonus. Han med randig tröja som var så lätt att prata med. Han som jag försökte sitta så nära som möjligt, utan att det skulle vara uppenbart. Han som frågade om jag ville gå på dejt fast han inte visste vad man gör på en dejt. Vi åt glass mitt i natten på min innergård. Det var mörkt, men efter timmar av prat så blev det ljust igen och måsarna vaknade till liv. Jag satt och undrade varför han inte flyttade närmre, så tillslut gjorde jag det. Vi skiljdes åt vid mitt trappräcke, en snabb puss och pirr i magen. Han som var den första på min balkong, han som höll på att elda upp mattan med glöden från vattenpipan. Han som satt på golvet och höll mina händer, frågade varför är vi här. Jag svarade att ja, jag bor ju här...Han som ville vänta med det som de flesta killar inte vill vänta med. Han som fick hela mig att rysa av en enda lätt kyss på halsen. Han som väntade nere på stationen en jättetidigt morgon när jag hade haft nattflygning. Han som satt på ett tåg i timmar för att vara med mig en stund, innan han tog samma tåg tillbaka. Han som skjutsade mig på cykel genom stan. Han jag låg och gosade med i gräset i parken. Han jag höll i handen och åt sockervadd med. Han som gav mig en väldigt väldigt fin kväll i Göteborg med tapas och tända ljus. Han som cyklade till Svågertorp mitt i natten, ifall min bil inte skulle starta. Han som var världens sexigaste människa med sin gitarr. Han som strök mig över håret och kallade mig sin skatt, jag har aldrig somnat så lycklig. Han som tyckte om mig med mina deffekter och utan smink. Han som somnade på min mage och alltid sa att jag var fin. Han som såg mig, förstod mig, berörde. Han som fick mig att känna den där fantastiska känslan som jag saknat. Han som gav mig solsken i magen.

Det är borta nu. Kvar finns någon sorts känsla av bitterhet och att vara lurad. Tillsammans med ilska, sorg, saknad och förvirring så bildar det en jävligt farlig glöd som ligger och pyr långt därinne. Ibland flammar den upp, som en försmak om vad helvetet är. Och vi är trasiga, jättetrasiga är vi.

Sen kom de där blåa strecken. Och när man står där med hjärtat utanpå och inte känner annat än förtvivlan, så är det skönt att ändå vara någon form av två. För en stund trodde jag helt och fullt att vi skulle ta oss igenom det med stöd av varandra. Men sedan blev allt fel, igen. Att inte bli trodd är fruktansvärt förnedrande. Att bli anklagad för att hitta på bara för att vara nära. Det gör ont, helt förjävligt jävla ont gör det. Och, det handlade faktiskt om liv och död. En ursäkt är fint, men den förändrar ingenting. Det gör liksom ändå så ont.

Och det blev bråk, försoning, tårar, bråk igen och försoning. En sörja av två människors panik, kanske. Vi skulle finnas där för varandra, men vi hade väldigt olika uppfattning om innebörden av det.

Jag orkade inte mer. Kvällen innan aborten lämnade jag ett brev efter deras spelning, med ord som jag kände att jag behövde säga - hejdå, bland annat. Försökte nog få nåt sorts värdigt avslut på allting, det tyckte jag att vi båda förtjänade. Åkte själv dagen efter, och det var första gången på länge som jag kände lättnad. Efteråt valde jag att inte svara i telefon, visste att med alla känslor och hormoner så skulle det inte sluta bra. En vecka senare svarade jag ändå, för han hade rätt att få veta hur allting gått. Och så blev det bråk igen. Jag hade "tråkig attityd" - det är det sista man vill höra när man förlorat en släkting, blivit lämnad av någon som man var så kär i och genomgått en abort. Då blev jag arg. Sedan sa vi att vi inte skulle bråka mer - det höll tills ikväll.

Nu har det sjunkande skeppet äntligen nått botten. Det är dags att simma iland, åt varsitt håll, men fortfarande iland. Jag har sårat någon, gjort någon ledsen. Men det gör precis lika ont i mig, jag är också sårad. Jag har bokstavligt talat känt ett liv rinna ur mig, ett liv som jag vet att jag hade älskat så mycket som det går att älska en annan människa. Jag blöder och blöder och det tar aldrig slut. Jag är trött. Trött i kroppen och i själen. Det räcker nu, med allt. Det har sagts att jag skiter i saker, skiter i mycket. Och ja, det gör jag - för jag gör illa mig själv om jag bryr mig om saker som är utom min kontroll. Jag har tänkt så mycket så länge, så huvudet värker och jag har känt så mycket att hjärtat slår för fort. Jag måste rädda mig själv nu, gå vidare och lämna denna sommar och höst bakom mig. Den bästa sommaren och den värsta hösten. Och dig, den varmaste och kallaste.

En liten liten del av mig kommer alltid att vara borta - men det var det värt för de där fina stunderna med han i randig tröja...

För 9 dagar sedan låg jag på sjukhuset i Trelleborg med en vetepåse på magen och undrade vad det egentligen var som höll på att hända. Ett par dagar innan tog jag en vit tablett för att ta bort ett blått streck, för det var ett blått streck för mycket. Jag gjorde abort. Jag tog bort den finaste gåva en människa kan få. Ett beslut jag får leva med idag och alla andra dagar. Jag vet någonstans att jag gjorde rätt, men när man väljer mellan 2 dåliga alternativ så känns ingenting bra. Det enda jag vet är att ett barn inte ska behöva ta konsekvenserna av att en vuxen människa inte klarar av att vara just det, vuxen. Ibland känns det som att jag tog ett beslut för 2 människors skull, och ingen av dem är jag. Men kanske vill jag bara tänka så för att rädda mig själv från samvetskval. Det var inte meningen, inte här och nu. Man har aldrig några garantier, men man kan åtminstone ha förutsättningarna. Det hade inte vi.

Om 9 dagar är det 6 år sedan mamma for vidare till ett ställe som jag hoppas är så mycket vackrare än den cirkus vi kallar livet. Det känns fortfarande som igår och som för 100 år sedan, den känslan kommer nog aldrig försvinna. Sedan dess har jag aldrig behövt henne, saknat henne, så mycket som just denna höst. Tänk om jag kunnat åka hem, en enda dag och se henne där i trädgården med rutig skjorta och kratta i handen. Tänk om vi kunnat sitta vid köksbordet en enda gång till och prata. En kram. En kram av mamma är det enda jag vill ha just nu, och det enda jag vet att jag inte kan få.

Men så är det med livet. Up´s and down´s och upp igen. Jag är påväg dit, upp alltså. För denna höst har jag nått min personliga botten, jag kommer inte längre ner, jag vet det. Och kan man inte gå åt ena hållet så får man gå åt andra. Det är väl ungefär det jag försöker med nu. Det går i rullstolsbundet snigeltempo - men det går. Jag mår inte bra, men nästan okej. Jag känner ingen glädje, men mina weak moments kommer inte lika tätt. Jag går till jobbet, till kollegor av guld som ser till att jag håller mig över ytan. Och man kommer varandra så nära, så nära som man aldrig trodde. Det är fint. Folk som lyssnar och förstår och delar med sig. Folk som varit i helvetet och vänt. Och som kan tala om hur man tar sig därifrån.

Just nu vill jag bara att de senaste månaderna ska fade away, flyta bort med klockslagen och lämna plats för annat. Och någonting som är fantastiskt med minnet, är att i slutändan tycks det vara de fina stunderna som stannar kvar. De mindre fina händelserna i ens liv bleknar och förpassas långt långt bort i den där lådan med onödiga saker som man nästan aldrig rotar i. Den där lådan med saker som man inte använder, men inte heller har hjärta att kasta bort...