Så blev dagarna ljusare...
Och livet lite lättare.
Det har varit tyst här, länge. Jag är i Aalborg nu, precis som förra gången. Då var det vinter och mittimellan 2 år, nu luktar det solvarm mark och glada dar.
2011, det nya året - året då allting skulle bli bra igen. Och vet ni? Jag har det faktiskt väldigt bra. Efter en kallstart i Januari så var det nödvändigt att försvinna bort från allt en stund. 2 veckor i Costa Rica var vad som behövdes för att laga en trasig. Havet, värmen och en vän. En vän som blev så nära att man måste lägga till ett ord innan "vän". Min fina.
Och jag skulle kunna skriva så mycket mer om de där dagarna i solen, kanske kommer det en dag. De betydde iallafall väldigt mycket och det gav mig orken att ta tag i allt igen. Och det är en skön känsla när likgiltigheten lämnar kroppen och man märker att det nog finns drömmar där ändå...
Sedan dess har jag hittat tillbaka till träningen, det får mig att må bra. Jag springer, gymmar, svettas och får det där ruset. Har gått ner en del och känner mig stark och full av energi. Äntligen börjar jag bli mig själv och få lite färg på kinderna. Var ute och joggade ikväll, det luktade som sommar och barndomsminnen - blev alldeles glad i själen :)
Och idag är det precis ett helt halvt år sedan den där dagen som gjorde så jätteont. Dagen då ångestdemonen flyttade in i mitt huvud och började ställa frågor och viska dumma saker. Som inte lät mig sova om nätterna och inte lät mig leva om dagarna.
Han är borta nu, hälsar på ibland. Mer och mer sällan, men ändå. Det är okej, jag låter honom komma - för jag vet att han går igen...
Och som sagt, jag mår bra nu. Råkar inte ut för massa dumt längre, förbannelsen är bruten och ordningen återställd. Bad karma har släppt taget om mitt ass och jag får massa kärlek från fina människor. En speciell en finns det, som ger mig extra mycket av allt, alltid. Min fina.
Och när verkligheten överträffar drömmen, så får man nypa sig i armen ibland...
Det har varit tyst här, länge. Jag är i Aalborg nu, precis som förra gången. Då var det vinter och mittimellan 2 år, nu luktar det solvarm mark och glada dar.
2011, det nya året - året då allting skulle bli bra igen. Och vet ni? Jag har det faktiskt väldigt bra. Efter en kallstart i Januari så var det nödvändigt att försvinna bort från allt en stund. 2 veckor i Costa Rica var vad som behövdes för att laga en trasig. Havet, värmen och en vän. En vän som blev så nära att man måste lägga till ett ord innan "vän". Min fina.
Och jag skulle kunna skriva så mycket mer om de där dagarna i solen, kanske kommer det en dag. De betydde iallafall väldigt mycket och det gav mig orken att ta tag i allt igen. Och det är en skön känsla när likgiltigheten lämnar kroppen och man märker att det nog finns drömmar där ändå...
Sedan dess har jag hittat tillbaka till träningen, det får mig att må bra. Jag springer, gymmar, svettas och får det där ruset. Har gått ner en del och känner mig stark och full av energi. Äntligen börjar jag bli mig själv och få lite färg på kinderna. Var ute och joggade ikväll, det luktade som sommar och barndomsminnen - blev alldeles glad i själen :)
Och idag är det precis ett helt halvt år sedan den där dagen som gjorde så jätteont. Dagen då ångestdemonen flyttade in i mitt huvud och började ställa frågor och viska dumma saker. Som inte lät mig sova om nätterna och inte lät mig leva om dagarna.
Han är borta nu, hälsar på ibland. Mer och mer sällan, men ändå. Det är okej, jag låter honom komma - för jag vet att han går igen...
Och som sagt, jag mår bra nu. Råkar inte ut för massa dumt längre, förbannelsen är bruten och ordningen återställd. Bad karma har släppt taget om mitt ass och jag får massa kärlek från fina människor. En speciell en finns det, som ger mig extra mycket av allt, alltid. Min fina.
Och när verkligheten överträffar drömmen, så får man nypa sig i armen ibland...
