Fröken Forsténs Betraktelser - från Karljävlar till vårblommor

Och denna höst har varit märklig. Min lilla farmor lämnade efter 100 år det vi kallar livet, och jag hoppas att hon är på ett väldigt fint ställe nu. Begravningen var i Finland ett par veckor senare. Vacker och värdig, tycker jag.

Jag återvände till Malmö med magsmärtor och en orosklump. Den blev besannad. Och som Whitesnake sjunger; Here I go again on my own. Och det är svårt när man själv är så fruktansvärt kär.

Sedan hände någonting. Någonting som är så mycket större än du och jag. Vissa vet om det, andra inte. Tids nog kommer det fram. Jag har bestämt mig, jag vet vad som måste göras nu. Hur det blir sedan, har jag ingen aning om, vill inte veta.

Det är så mycket känslor nu, om allt. Livet står i stand-by och därför går tiden så långsamt. Jag längtar efter ett nytt år, frisk luft och drömmar.

Just nu är jag i Aalborg, ångesten är inte lika påtaglig här. Snart ska jag jobba. Upp i bubblan av rutiner och kollegor av guld. Det är det som håller mig uppe nu. Kollegorna. Vännerna. Familjen. Mer än så finns det inte plats för här och nu.

Jag ska lära mig spela gitarr, nu när det finns tid. Massor av tid.

...Och tänk att nåt så härligt, oväntat, intensivt, fantastiskt, kort och förjävligt kan försvinna så fort. Min egna tragiska statistik om att efter en resa bort över en helg så slutar det med en mental avrättning en söndagkväll. Och nu som då så räckte jag inte till. Skillnaden är att nu vet jag att det inte är någon idé att fundera över varför det blev som det blev, vad man gjorde fel, vad man inte borde ha sagt och kanske vad man borde sagt. Jag vet också att den här gången tänker jag inte slösa 2 månader av mitt liv med att ligga under täcket och önska att jag inte fanns. Jag vet att den största sorgen i mitt liv har jag lärt mig att leva med, och då klarar man allting annat också. Jag vet att jag har dom bästa vänner en människa kan ha, och att jag har stöd från de mest väntade och oväntade håll.

Nu börjar en ny period, healing operation#2. Den kommer nog att påminna en del om en vår för några år sedan. Med meningslös fylla, känslostorm och allmän förvirring. En temporär hand vars ägare jag inte vet namnet på, och heller inte vill veta. Ett substitut för den fysiska närhet man vant sig vid och har så svårt att vara utan. För det är då man är ensamast i hela världen, när 1,30 sängen har förvandlats till en 3xking size. Och ljudet av ingenting, som gör att man blir tokig, som gör att rastlösheten och orkeslösheten dansar omkring inuti. Och man har ingen aning om hur man får tyst på det.

Det är mindre ilska nu, mindre förtvivlan. Mer en tyst ledsnad över en sommar som kanske var den allra bästa av somrar. Sommaren som fick mig att känna på riktigt igen, som fick mig att känna mig riktig igen. Den tog fram någonting som jag trodde att jag hade slutat tro på. På riktigt. För mig var det på riktigt. Att äntligen kunna och få ge, ge av mig själv till någon som verkligen vill ha. Mig. På riktigt. Och jag gav, jag gav precis allt. Det räckte inte. Och nu finns där ingenting att ge längre. Nu handlar det bara om att ta. Ta tillbaka de bitar av sig själv som man tappat, lägga pussel och hoppas på att få ihop någonting som liknar någonting. Någonting värdefullt.

Idag kan det mycket väl vara den finaste höstdagen på hela året, en dag alldeles för fin för att gråtas bort. Förra gången trodde jag att livet tog slut, men det gör det inte. Det tar bara en liten paus. Och pauser är bra, ibland.