Saknaden
Saknaden är kärleken till någon som borde varit här, men som är någon annanstans. Saknaden är den obotliga sjukdomen som man lär sig att leva med. Saknaden är påminnelsen om att inte ta någonting för givet. Saknaden är ärret som blir kvar när man mist någon man älskar.
Sju år senare och jag fortsätter att sakna, tills vi ses igen, mamma.
Ulrika och fredagsfunderingen
Har gottat ner mig i dubbla täcken och intar snart fosterställning, somnar bäst när jag är bollformad. Undra om det sitter i sedan embryo-tiden? Äsch, det var ändå inte det som var funderingen.
Det här med uttryck...är konstigt ibland. "Who gives a fuck?", till exempel. Kan jämföras med "Vem fan bryr sig?". Okej. Men om man tänker mer bokstavligt så är svaret på frågan; jättemånga. Jag vet jättemånga som gärna ger ett. Ofta är det också allt som ges. Personen som mottager denna "gåva" däremot, kanske har mer att ge och väntar därför på ett samtal som aldrig kommer. Ett sms som aldrig plingar. Och om det plingar, så plingar det från fel person. "Batteriet kanske tog slut..." I fyra dagar? Ja, för det kan vara förjävla lurigt att få tag i el, du vet.
Men nej, det är helt enkelt så att människan doesn't give a fuck. Längre.
Och gladast av alla är jag. Jag som slipper vara en del av jakten, förvirringen, förväntningen och förkrossningen. Jag som paxat och som paxats. Jag som vet att det är just du och jag som är vi. Lucky me.
640 kilometer
64 mil. Så långt är det mellan mig och den varma famn som jag alltid vill vakna i. 64 jävla mil.
Sitter på ett försenat tåg och stör mig på störiga människor, som vanligt. Varför väljer man att äta saker som luktar bajs på offentliga platser? Kan man inte bara äta bajs hemma om man nu är så sugen på just det där som luktar så, och typ äta ett äpple på tåget istället? Och måste man köra samma ljudklipp 15 gånger utan hörlurar? Hur roligt kan det bli som roligast att höra en robotröst säga "helium"? Inte 15ggrs-roligt iallafall. Postpubertala skäggnissar inom media, ni som är så snajdiga - kan ni inte skramla fram ett par feta mintgröna hörlurar till nästa gång? Tack.
Ja, jag är mitt vanliga halvbittra jag. Men jag vill ju bara ha lite fukkin ordning och reda. Lite sunt förnuft och lite hänsyn. Kan vi inte bara låtsas lite bättre?
För i slutändan är vi alla apor i kostym.
Det går bra nu.
Det har snålats på bokstäverna ja. I månader. Kan delvis skyllas på tekniska ting, men mest beror det väl på hur jag fungerar. När jag mår tokigt och det blir för mycket inuti, då känns det så mycket viktigare att skriva. Orden rensar bort, reder ut, rättar till.
Nu har jag surfat på en lyckovåg, länge. Går lite och väntar på den stora smällen, för kan man verkligen få ha det så bra, så länge? Jag hoppas det. Och när jag tänker efter så är det inte mer än rätt, faktiskt. Jag har ju varit på den undre halvan av okej-strecket också, höll mig där ett tag...
Sen kom Jens och räddade mig. Och det blev vår och sommar och nu är det höst igen. Inte grå och svår och kall som då, inte trasig och ensam. Kontrasterna är stora mellan nu och då, så stora att allting känns lite skevt. Kan man gå från noll till hundra på 365 dagar? Jag tror det, men inte själv.
Jag har det väldigt bra, på alla plan. En höst med kärlek och goda nyheter. Och det ligger en slags ro över alltihop, som om man hittat svaret. Fast man inte ställde frågan.
Så blev dagarna ljusare...
Det har varit tyst här, länge. Jag är i Aalborg nu, precis som förra gången. Då var det vinter och mittimellan 2 år, nu luktar det solvarm mark och glada dar.
2011, det nya året - året då allting skulle bli bra igen. Och vet ni? Jag har det faktiskt väldigt bra. Efter en kallstart i Januari så var det nödvändigt att försvinna bort från allt en stund. 2 veckor i Costa Rica var vad som behövdes för att laga en trasig. Havet, värmen och en vän. En vän som blev så nära att man måste lägga till ett ord innan "vän". Min fina.
Och jag skulle kunna skriva så mycket mer om de där dagarna i solen, kanske kommer det en dag. De betydde iallafall väldigt mycket och det gav mig orken att ta tag i allt igen. Och det är en skön känsla när likgiltigheten lämnar kroppen och man märker att det nog finns drömmar där ändå...
Sedan dess har jag hittat tillbaka till träningen, det får mig att må bra. Jag springer, gymmar, svettas och får det där ruset. Har gått ner en del och känner mig stark och full av energi. Äntligen börjar jag bli mig själv och få lite färg på kinderna. Var ute och joggade ikväll, det luktade som sommar och barndomsminnen - blev alldeles glad i själen :)
Och idag är det precis ett helt halvt år sedan den där dagen som gjorde så jätteont. Dagen då ångestdemonen flyttade in i mitt huvud och började ställa frågor och viska dumma saker. Som inte lät mig sova om nätterna och inte lät mig leva om dagarna.
Han är borta nu, hälsar på ibland. Mer och mer sällan, men ändå. Det är okej, jag låter honom komma - för jag vet att han går igen...
Och som sagt, jag mår bra nu. Råkar inte ut för massa dumt längre, förbannelsen är bruten och ordningen återställd. Bad karma har släppt taget om mitt ass och jag får massa kärlek från fina människor. En speciell en finns det, som ger mig extra mycket av allt, alltid. Min fina.
Och när verkligheten överträffar drömmen, så får man nypa sig i armen ibland...
2010 - Fantastiskt&Förjävligt
Året tog sin början i ett stelfruset Arvidsjaur med jobb och rutiner. Det var 1000 tankar om framtid och rastlösheten härjade inuti. Tillslut kom jag fram till att underbara kollegor inte var skäl nog. Började harva i mitt gamla cv och sökte nya jobb. Blev jackpot och utan att jag riktigt fattat hur det gick till så hade jag fått jobb i Malmö. Oj. För att ladda batterierna inför södern så tog jag en vecka i Egypten. Inte min mest lyckade semester, men jag hade åtminstone tur med vädret! Väl tillbaka så stundade flytt och jag insåg att 40kvm innehåller så mycket mer än man förstått. Slutligen rullade flyttlasset iväg från Arvidsjaur, stället jag så fort lärt mig att kalla hemma. Stället med människor av guld och den vackraste natur. Det var tårar och skratt och massa känslor, men någonstans kändes det rätt. En av alla däruppe sa till mig; "Girl, you never gonna settle down" och kanske har han rätt?
I Mars blev det Malmö och kurs och flygplan för hela slanten. En intensiv tid med massor att ta in. Flyttade in på Spånehusvägen hos 2 alldeles utmärkta roomies, vår svarta humor studsade mellan väggarna. Jag kände mig hemma. Kursen för bolaget var som sagt riktigt jävla intense, men tack vare helt underbara kursare så kom vi alla helskinnade därifrån. Vi blev som en familj, en väldigt rå men hjärtlig sådan. Slungades från Malmö till Köpenhamn till Oslo för att slutligen landa i Köpenhamn och börja the real deal. Lärde känna ännu fler människor av guld, möttes av värme och humor på basen. Det är som en fritidsgård för vuxna, love it!
I maj blev det en sväng till Holland, hälsade på en soldat som jag mött min sista kväll i Jauret. Vi hade hållit kontakten sedan dess. Blev några intensiva härliga dygn därborta, men som så många gånger förr så blev det fail i slutändan. Vet inte varför, men det spelar inte jättestor roll heller såhär i efterhand. Det var fade away-metoden som gällde för hans del och i Malmö stundade en Moomin-sommar.
Vi hade mycket skoj, jag och Moomin. En juninatt spontanfestade vi tills fem på morgonen, hånglade med holländska poliser och minglade med Malmös egen Bert Karlsson. Sedan skiljdes vi åt på Kastrup, Lina flög till L.A och jag åkte hem till glammiga Gävle. Där blev det kubb i kvällssolen på Brämmen och jag umgicks med mina fina. Just ja, i Juni blev det en weekend i Warszawa också. Mycket spännande stad! Träffade en väldigt trevlig bartender där - och eftersom världen fortfarande är liten så visade det sig för ett par veckor sedan att han är kompis med min polska kollega här i Köpenhamn...
I Juli var det sweet life. Moomin bodde i Malmö och vi hittade på bus lite när vi fick chansen. Jag köpte lägenhet i Malmö och samma dag som jag fick nycklarna så träffade jag han i randig tröja. Mitt livs andra kärlek. Det var början på en så fin tid. Vi gjorde allt och ingenting tillsammans, och jag älskade varje sekund. Överraskade med att dyka upp på deras spelning i Karlshamn, jag och Moomin såklart. Sedan susade vi vidare till Ullared, sov i bilen och shoppade gärnet dagen efter. Drog till Gbg med min fina och träffade mitt ex för första gången sen flyttlasset rullade från Kalmar, märkligt men naturligt. Åt sockervadd på Malmö festival och blev skjutsad på en skranglig cykel genom stan. Löste korsord i solen och åt brunch på min balkong. Åkte till Malaga några dagar och vandrade längs stranden. Åkte till Moomin och London och kände mig alive. Jag var lycklig, så totalt jävla lycklig var jag...
Sedan kom den satans hösten. Jag har alltid gillat hösten, men denna blev så mörk. Min lilla farmor sa tack och hej till jordelivet och i samma veva sa någon tack och hej till mig. Jag stod där med hjärtat utanpå och förstod ingenting. Trasig, sårad och utan en aning om någonting. Så kom de där blåa strecken och saker blev så stora och orden så hårda. Hur jag än vände och vred på saker och ting, så blev det bara fel. Oktober var det värsta jag upplevt på många många år och det fanns ingen färdig lösning på baksidan. Det enda som fanns var ensamheten och funderingarna. Det blev inget barn. En tablett senare och beslutet var en handling. Jag tror att det hade blivit en tjej. En liten vacker Sabina Cecilia hade det blivit. Och jag hade älskat henne mest av allt i hela världen.
Sedan dess har tiden mest bara gått, långsamt och grått har den dragit sig framåt. Jag har gått på fler nitar i mina försök till att må bättre. Jag har legat i sängen och tänkt att det spelar ingen roll vad jag gör, för det blir ändå bara skit - lika bra att ligga kvar. Jag har känt en likgiltighet inför livet, som jag bara upplevt en gång förut. Det är en obehaglig känsla att känna att ingenting spelar någon roll, att allting är meningslöst och att inte kunna känna riktig glädje. Enligt någon som jag inte känner så befinner jag mig mitt i en kris. Men jag och kriser känns så fel i samma mening. Jag trodde att jag hade hittat mig själv under året i Australien, men någonstans under denna höst så tappade jag bort mig själv igen. Jag går mest runt som ett skal och känner att jag inte är jag. Som en ledsen clown med ett påmålat leende. Och jag undrar om det syns. De som känner mig väl kan se att någonting har dött, resten tror nog att jag har en dålig dag. Jag vill inte ha fler dåliga dagar nu, jag vill känna det där som kändes i somras. En varm vind och en hand i min. En människa som är så nära som ingen annan, en människa som ser det man inte vågat visa någon annan. Kärlek. Men letar man efter kärlek så hittar man inte. Och man måste tycka om sig själv först...
Mitt nyårslöfte är att jag ska vara snäll mot mig själv, ingenting annat. Jag ska ta tag i det som behöver tas tag i och jag ska känna glädje igen. Det kommer bli en resa detta år, en annan typ av resa. Har en känsla av att den kan komma att bli rätt lång... 2011 - jakten på mig själv har börjat.
6 år senare och jag saknar dig så
Gunilla Cecilia. Världens bästa mamma. Min mamma. Idag är det 6 år sedan, ett hav av tid. Ändå minns jag det så väl, varenda liten detalj...När lampan i mitt rum tändes och pappa stod där mitt i natten, jag visste redan vad han skulle säga. "Hon är borta nu". Att berätta för sina barn att deras mamma, hans livskamrat i 37 år, inte längre finns hos oss - det måste vara något av det svåraste, svartaste en människa kan göra. Men vi klarade oss ändå på något sätt, på något sätt gick livet vidare. Timmar blev dagar som blev månader och månaderna blev till år. Vi kan aldrig kalla oss en hel familj igen, för den där köksstolen kommer alltid att stå tom och grönsakslandet har växt igen. Men vi är åtminstone en familj. Och saknaden finns alltid där, mer eller mindre närvarande. Det finns ingenstans den inte kommer åt en, om man så är på andra sidan jorden. Så ska det vara också. Människor man älskar men inte får vara nära, klart man saknar.
"Åk hem och andas" var det sista hon sa. Och det gjorde vi, när sjukhusets oroliga luft försvunnit och den där sorgen som legat och lurat blev ett faktum. Jag fyllde lungorna med luft och spelade saxofon på hennes begravning. Bridge over troubled water. Idag undrar jag hur jag fixade det, men jag antar att det var mitt sätt att säga hejdå. Och det är de där minuterna i kyrkan som jag fortfarande är mest stolt över att jag åstadkommit i livet.
Om det var någongång allting hade kunnat gå snett, så var det tiden efteråt. Men jag upplevde nog någon sorts styrka, en riktig jävla vilja att leva vidare även om det kändes som att mitt hjärta också slutat slå. För hennes skull tror jag att jag ville det. För att livet är så bräckligt att det är lika bra att bara kasta sig ut och se världen innan någon släcker ljuset.
En gång minns jag väldigt väl, den enda gången jag spårade ur riktigt den vintern. Vi var på fest i Sätra. Jag drack, jag drack så mycket av allt och jag hade ingen aning om vad - på etiketten stod det Trocadero...Mitt sista minne innan blackout:en är en röd plasthink. Mina vänner, mina änglar, turades om att sitta på en djupfryst balkong och ta hand om mig hela kvällen. Själv hade jag ingen aning om vare sig minuter, timmar eller minusgrader. Tittade upp en gång och såg han, killen som jag var kär i, det kommer jag ihåg åtminstone. Då ville hela jag krypa in i den där hinken och bara försvinna. Nästa minne är när vi står nedanför trapphuset, påväg att gå. Jag gråter och gråter mot Malins axel. Det var då jag kom tillbaka till verkligheten efter timmar av ingenting. Och den gjorde ont, verkligheten. Det stod 2 killar en liten bit ifrån, de skrattade för att jag grät. Malin sa att jag precis förlorat min mamma. Sen var det ingen som skrattade mer. Vi gick hemåt med stelfrusna tår och rinnande mascara, jag och tjejligan. Och de finns där fortfarande, through good times and bad.
Jag sprang på honom av en slump för ett tag sedan, den där killen som jag var kär i. Ett hav av tid. Och vissa saker förändras åtminstone.
Nu sitter jag härnere i Malmö, i staden jag bor i och borde kalla för hemma. Massa tankar susar omkring inuti, som vanligt. Hade önskat att jag kunde prata med mamma. Undrar hur det hade varit, nu när jag är lite äldre. Jag hade velat säga tack för allting hon gav, allt som man inte förstod då men vet nu. Jag får aldrig ge tillbaka till henne, det hon gav till oss - men kanske kan jag istället ge det till mina barn, när ännu ett hav av tid har passerat...
Ska tända ett ljus nu, ett ljus för mamma och den villkorslösa kärleken. Ett ljus för livet och för bättre tider. Ett ljus för saknad och ett ljus för minnen. Fina fina minnen.
Elegi
För en mor som sjukna in, för ett barn som aldrig kom
För skuggan över gårn där aldrig solen lyste in
För en ork som inte fanns, du sakna min, jag sakna din
För en tystnad mellan väggarna som skar genom cement
Två ögonpar i tomhet från september till advent
För en man som gick till jobbet som om inget hade hänt
För en kvinna som sa "allting är förstört, allt är bränt"
En elegi för alla vägar som vi inte vandrat än
För en tid som bara går och aldrig kommer igen"
Det kunde varit mina ord, vartenda ett av dem. Men det är det inte, det är Lasses ord. Lasse som varit med sedan "vinter-över-ån"-tiden på högstadiet. Hans ord i öronen den där påsken när jag cyklade till Edsbro - jag, Lasse och tranorna. Hans sånger som vi sjöng med till en sommarkonsert i Uppsala, en inomhuskonsert i Kalmar och en avslutningskonsert på Zinkens damm. Alltid Linda. Alltid Lasse. På efterfester lagom rusiga och gosiga har vi skrålat med och alltid trott att vi kunnat alla ord. Och när livet varit skit så har hans texter varit terapi.
Jag lyssnar mycket på Lasse nu...
En upprättelse, en förklaring, eller bara precis som det känns...
Så here it goes; Mitt första och sista inlägg om...ALLT.
Vi två. Det som var vi, det var någonting jag trodde på. En känsla av att det faktiskt var just du och jag som skulle vara vi. Jag tyckte om dig så mycket, kanske mycket mer än du någonsin förstod. Och kanske mycket mer än du någonsin tyckte om mig. Nu efteråt kan jag inte låta bli att undra över hur det verkligen var. Att en fredagkväll av tankar var tillräckligt för att säga tack och hej till de stunder vi delat, det vi haft tillsammans, är egentligen bevis nog. Det gör ont, men så är det med sanningen ibland.
Jag vet att vi båda två försökte och ville göra rätt, men ändå eller just därför, så blev det så fel. Som den där natten, när vi skulle höras om en liten stund. Och jag fick ett sms på eftermiddagen dagen efter...Ja, jag blev ledsen. Arg. Orolig. Och du blev arg för att jag var arg. Jag var arg för att du inte förstod att jag var orolig. Jag var orolig för att jag brydde mig så inåt helvete om dig.
Eller den där kvällen, när jag stått med maten klar i 2 timmar och du kom hem full. Somnade på mitt vardagsrumsgolv. Då blev jag också arg. Och du blev arg för att jag var arg. Men egentligen var jag besviken, för allt jag ville var att vara med dig. Prata, skratta, kramas. Allting med dig.
Eller den gången påväg hem efter en mysig kväll på stan. Min åsikt om en kille som betedde sig illa. Min åsikt om att alla ska respektera varandra, oavsett var man kommer ifrån. Och kommer man inte härifrån och uppför sig förjävligt så är det tyvärr folk som röstar på dumma partier. Då blev du arg. Och jag blev arg för att du var arg.
Men det finns så fina minnen också. Om den där killen som kom in i mitt liv när jag redan trivdes så bra med tillvaron. Världens bästa bonus. Han med randig tröja som var så lätt att prata med. Han som jag försökte sitta så nära som möjligt, utan att det skulle vara uppenbart. Han som frågade om jag ville gå på dejt fast han inte visste vad man gör på en dejt. Vi åt glass mitt i natten på min innergård. Det var mörkt, men efter timmar av prat så blev det ljust igen och måsarna vaknade till liv. Jag satt och undrade varför han inte flyttade närmre, så tillslut gjorde jag det. Vi skiljdes åt vid mitt trappräcke, en snabb puss och pirr i magen. Han som var den första på min balkong, han som höll på att elda upp mattan med glöden från vattenpipan. Han som satt på golvet och höll mina händer, frågade varför är vi här. Jag svarade att ja, jag bor ju här...Han som ville vänta med det som de flesta killar inte vill vänta med. Han som fick hela mig att rysa av en enda lätt kyss på halsen. Han som väntade nere på stationen en jättetidigt morgon när jag hade haft nattflygning. Han som satt på ett tåg i timmar för att vara med mig en stund, innan han tog samma tåg tillbaka. Han som skjutsade mig på cykel genom stan. Han jag låg och gosade med i gräset i parken. Han jag höll i handen och åt sockervadd med. Han som gav mig en väldigt väldigt fin kväll i Göteborg med tapas och tända ljus. Han som cyklade till Svågertorp mitt i natten, ifall min bil inte skulle starta. Han som var världens sexigaste människa med sin gitarr. Han som strök mig över håret och kallade mig sin skatt, jag har aldrig somnat så lycklig. Han som tyckte om mig med mina deffekter och utan smink. Han som somnade på min mage och alltid sa att jag var fin. Han som såg mig, förstod mig, berörde. Han som fick mig att känna den där fantastiska känslan som jag saknat. Han som gav mig solsken i magen.
Det är borta nu. Kvar finns någon sorts känsla av bitterhet och att vara lurad. Tillsammans med ilska, sorg, saknad och förvirring så bildar det en jävligt farlig glöd som ligger och pyr långt därinne. Ibland flammar den upp, som en försmak om vad helvetet är. Och vi är trasiga, jättetrasiga är vi.
Sen kom de där blåa strecken. Och när man står där med hjärtat utanpå och inte känner annat än förtvivlan, så är det skönt att ändå vara någon form av två. För en stund trodde jag helt och fullt att vi skulle ta oss igenom det med stöd av varandra. Men sedan blev allt fel, igen. Att inte bli trodd är fruktansvärt förnedrande. Att bli anklagad för att hitta på bara för att vara nära. Det gör ont, helt förjävligt jävla ont gör det. Och, det handlade faktiskt om liv och död. En ursäkt är fint, men den förändrar ingenting. Det gör liksom ändå så ont.
Och det blev bråk, försoning, tårar, bråk igen och försoning. En sörja av två människors panik, kanske. Vi skulle finnas där för varandra, men vi hade väldigt olika uppfattning om innebörden av det.
Jag orkade inte mer. Kvällen innan aborten lämnade jag ett brev efter deras spelning, med ord som jag kände att jag behövde säga - hejdå, bland annat. Försökte nog få nåt sorts värdigt avslut på allting, det tyckte jag att vi båda förtjänade. Åkte själv dagen efter, och det var första gången på länge som jag kände lättnad. Efteråt valde jag att inte svara i telefon, visste att med alla känslor och hormoner så skulle det inte sluta bra. En vecka senare svarade jag ändå, för han hade rätt att få veta hur allting gått. Och så blev det bråk igen. Jag hade "tråkig attityd" - det är det sista man vill höra när man förlorat en släkting, blivit lämnad av någon som man var så kär i och genomgått en abort. Då blev jag arg. Sedan sa vi att vi inte skulle bråka mer - det höll tills ikväll.
Nu har det sjunkande skeppet äntligen nått botten. Det är dags att simma iland, åt varsitt håll, men fortfarande iland. Jag har sårat någon, gjort någon ledsen. Men det gör precis lika ont i mig, jag är också sårad. Jag har bokstavligt talat känt ett liv rinna ur mig, ett liv som jag vet att jag hade älskat så mycket som det går att älska en annan människa. Jag blöder och blöder och det tar aldrig slut. Jag är trött. Trött i kroppen och i själen. Det räcker nu, med allt. Det har sagts att jag skiter i saker, skiter i mycket. Och ja, det gör jag - för jag gör illa mig själv om jag bryr mig om saker som är utom min kontroll. Jag har tänkt så mycket så länge, så huvudet värker och jag har känt så mycket att hjärtat slår för fort. Jag måste rädda mig själv nu, gå vidare och lämna denna sommar och höst bakom mig. Den bästa sommaren och den värsta hösten. Och dig, den varmaste och kallaste.
En liten liten del av mig kommer alltid att vara borta - men det var det värt för de där fina stunderna med han i randig tröja...
9 dagar bakåt, 9 dagar framåt
Om 9 dagar är det 6 år sedan mamma for vidare till ett ställe som jag hoppas är så mycket vackrare än den cirkus vi kallar livet. Det känns fortfarande som igår och som för 100 år sedan, den känslan kommer nog aldrig försvinna. Sedan dess har jag aldrig behövt henne, saknat henne, så mycket som just denna höst. Tänk om jag kunnat åka hem, en enda dag och se henne där i trädgården med rutig skjorta och kratta i handen. Tänk om vi kunnat sitta vid köksbordet en enda gång till och prata. En kram. En kram av mamma är det enda jag vill ha just nu, och det enda jag vet att jag inte kan få.
Men så är det med livet. Up´s and down´s och upp igen. Jag är påväg dit, upp alltså. För denna höst har jag nått min personliga botten, jag kommer inte längre ner, jag vet det. Och kan man inte gå åt ena hållet så får man gå åt andra. Det är väl ungefär det jag försöker med nu. Det går i rullstolsbundet snigeltempo - men det går. Jag mår inte bra, men nästan okej. Jag känner ingen glädje, men mina weak moments kommer inte lika tätt. Jag går till jobbet, till kollegor av guld som ser till att jag håller mig över ytan. Och man kommer varandra så nära, så nära som man aldrig trodde. Det är fint. Folk som lyssnar och förstår och delar med sig. Folk som varit i helvetet och vänt. Och som kan tala om hur man tar sig därifrån.
Just nu vill jag bara att de senaste månaderna ska fade away, flyta bort med klockslagen och lämna plats för annat. Och någonting som är fantastiskt med minnet, är att i slutändan tycks det vara de fina stunderna som stannar kvar. De mindre fina händelserna i ens liv bleknar och förpassas långt långt bort i den där lådan med onödiga saker som man nästan aldrig rotar i. Den där lådan med saker som man inte använder, men inte heller har hjärta att kasta bort...
Det stora grå
Jag återvände till Malmö med magsmärtor och en orosklump. Den blev besannad. Och som Whitesnake sjunger; Here I go again on my own. Och det är svårt när man själv är så fruktansvärt kär.
Sedan hände någonting. Någonting som är så mycket större än du och jag. Vissa vet om det, andra inte. Tids nog kommer det fram. Jag har bestämt mig, jag vet vad som måste göras nu. Hur det blir sedan, har jag ingen aning om, vill inte veta.
Det är så mycket känslor nu, om allt. Livet står i stand-by och därför går tiden så långsamt. Jag längtar efter ett nytt år, frisk luft och drömmar.
Just nu är jag i Aalborg, ångesten är inte lika påtaglig här. Snart ska jag jobba. Upp i bubblan av rutiner och kollegor av guld. Det är det som håller mig uppe nu. Kollegorna. Vännerna. Familjen. Mer än så finns det inte plats för här och nu.
Jag ska lära mig spela gitarr, nu när det finns tid. Massor av tid.
Och headern blir kvar...
Nu börjar en ny period, healing operation#2. Den kommer nog att påminna en del om en vår för några år sedan. Med meningslös fylla, känslostorm och allmän förvirring. En temporär hand vars ägare jag inte vet namnet på, och heller inte vill veta. Ett substitut för den fysiska närhet man vant sig vid och har så svårt att vara utan. För det är då man är ensamast i hela världen, när 1,30 sängen har förvandlats till en 3xking size. Och ljudet av ingenting, som gör att man blir tokig, som gör att rastlösheten och orkeslösheten dansar omkring inuti. Och man har ingen aning om hur man får tyst på det.
Det är mindre ilska nu, mindre förtvivlan. Mer en tyst ledsnad över en sommar som kanske var den allra bästa av somrar. Sommaren som fick mig att känna på riktigt igen, som fick mig att känna mig riktig igen. Den tog fram någonting som jag trodde att jag hade slutat tro på. På riktigt. För mig var det på riktigt. Att äntligen kunna och få ge, ge av mig själv till någon som verkligen vill ha. Mig. På riktigt. Och jag gav, jag gav precis allt. Det räckte inte. Och nu finns där ingenting att ge längre. Nu handlar det bara om att ta. Ta tillbaka de bitar av sig själv som man tappat, lägga pussel och hoppas på att få ihop någonting som liknar någonting. Någonting värdefullt.
Idag kan det mycket väl vara den finaste höstdagen på hela året, en dag alldeles för fin för att gråtas bort. Förra gången trodde jag att livet tog slut, men det gör det inte. Det tar bara en liten paus. Och pauser är bra, ibland.
En månad senare...
...Och jag borde nog byta namn på headern. Kommer inte bli nåt snack om karljävlar längre, för nu har jag träffat nån som är mer än bra. Bäst. Och min. Det är skönt att vara någons och att ha någon. Kanske på tiden också, efter 2,5 år som singel. Tydligen så är jag inte ett omöjligt case ändå, puuuh! Näevars, känns lite märkligt ändå - vad var det som hände liksom? Men skitsamma egentligen, för det är bara så sjukt härligt! Jag är jättejättekär och mår hur bra som helst :)
Jag och käraste Moomin drog på en roadtrip i mitten av augusti över en helg. Åkte först till Karlshamn på "festival" - kollade när baby spelade med sitt band Dephaser (smygreklam - kolla upp dem, de är bra!). Jättemysigt att sitta i solen med vattenpipan och lyssna på schysst musik. Sedan åt vi sen middag och shoppade loss på Hemköp innan vi rockade vidare mot Ullared för lite white trash-shopping. Kom dit 04.00 på morgonen och tamigfaan - vi sov i bakluckan på lila blixten! Min lilla Nissan Micra är alltså egentligen en husbil, så det så. Vaknade runt 07.30 med stela leder och immiga rutor, dock vid gott humör. Käkade frukost och shoppade sedan tills eftermiddagen då vi rullade hemåt Malmö:t igen. Nu är dock Moomin i London 8 veckor och gör massa coola grejor med utbildningen, I miss her. Ska dit om 3 veckor, can´t wait!
Drog ju en snabbis till Malaga för ett tag sedan, det var nice. Massa grader varmt och glass till frukost varje dag. Spenderade mesta tiden med att bränna sönder ryggen nere på stranden, hann med lite shopping också. Mötte upp en kollega från jauret en kväll också, supertrevligt att ses igen! Saknade dock en viss person härhemma, så det var faktiskt helt okej att åka hem igen efter mina 4 dagar i solen...
Förra veckan följde jag med baby till Göteborg. Vi tog tåget dit på onsdag, var väl framme runt 18.30-tiden. Checkade in på Radisson och sedan gick vi ut och åt tapas på en supermysig restaurang, sjukt gott! Sedan tog vi en liten öl i en bar som låg på 23:e våningen, snajsig utsikt var det allt. Slocknade på 2 röda på hotellet sedan och morgonen efter när A skulle på kurs så gled jag runt i Nordstan och shoppade lite onödigt. Blev kär också. I ett par stövlar. Köpte dom inte då, men har lagt undan ett par här i Malmö - ska bara välja vilken höjd jag ska på på skaften...Tog också en catch-up med Kalmartiden - fikade med Glenn. Första gången vi sågs sedan flyttlasset lämnade Småland. Konstigt så det kan bli. Skoj att ses iallafall och det verkar gå bra för oss båda. En viss göteborgsdialekt hade smugit sig på, det tyckte jag var lite roligt. På kvällen när jag och A skulle till tåget igen så sprang jag på Kalmar-objekt nummer 2; Min personalchef från Cherry Casino! Världen är fortfarande liten. Jag kände igen honom direkt, däremot blev han lite ställd innan poletten trillade ner :P
Annars så försöker jag komma iordning i lägenheten, men det tar sin lilla tid. Det är ju så mycket annat man ska hinna med - typ minigolf och picknick i Folkets Park o.s.v...Får borrhjälp av ett proffs och nu sitter platt-tv:n äntligen på väggen, makes me happy. Har inte varit och ryckt i hantlarna på gymmet på hundra år, känns det som - ligger ingen prio på det just nu när det är så mycket annat på g. Men kanske att jag tar mig dit en sväng imorgon, min första lediga dag. Har haft gristidiga check-in denna arbetsperiod, så jag är helt slut. Har gått upp mellan 03-04 varje morgon (läs NATT) och septemberschemat är rätt saftigt. Fast med tanke på att jag har helt fantastiska kollegor så är det okej!
Nu sitter jag och väntar på att min karl ska komma hit och krama mig, längtar längtar...Man vänjer sig så fort vid att sova tillsammans och så känner man sig helt plötsligt övergiven i sitt eget hem när han inte är här. Märkligt. Har en annan babe att roa mig med sålänge - fick äntligen tummen ur och beställde en Iphone som kom igår, nu ska jag bara lära mig hur den fungerar så blir det schiietbra.
Anyways, har nog glömt en massa saker som vanligt. Just ja, jag och pojkvännen(konstigt att skriva...) ska åka till Zagreb i oktober, impulsbokade biljetter härom veckan. Ser framemot det jättemycket :)
Helgens planer är ganska obefintliga, förutom kräftskiva på lördag. Det kommer bli kul kul kul! Skönt att inte ha något annat planerat, behöver en sådan ledighet känner jag...
Näe, nu är det nog dags för ett blygsamt glas vin på balkongen. Har tagit kupévärmaren från bilen och placerat där för att lura iväg hösten en stund till, funkar bra! Tills nästa update så får ni hålla tillgodo med lite bilder;
On the road with Moomin!
Hur man håller sig vaken...
Här tillbringade jag mesta tiden i Malaga, 40 grader varmt...
Park nära hotellet...
Ta-ta for now!
I´m a slowmo, yes I am
Mitt konstanta behov av att inte skriva här, håller tydligen i sig. What can I say? Det har varit fint väder...
Här som vanligt varit busy busy i tillvaron, sen sist så har jag varit hem till Gävle:t ett par vändor. Malin, underbara Malin, har hittat hem till byn igen efter en period i Grekland. Så det var sjukt trevligt att ordningen var återställd i Ä-by. Solade och badade med fina människor, fick en kunglig jordgubbstårta och presenter när vi firade min födelsedag i efterskott. Svettades gärnet på Heartbreak och hade det allmänt gött. Har blivit ett år äldre och snart säger jag stopp, det räcker nu.
Har också bytt place från Spånehusvägen till en annan gata, min gata. Köpt lägenhet, min första bostadsrätt. Fick nycklarna förra veckan och nu är jag mitt uppe i flytteribestyr. Säfström, min klippa, har varit sjukt schysst och hjälpt mig bära grejor från punkt a till b, what would I do without her?! Har en inglasad balkong som är mitt happy-place, jag stortrivs! För några nätter sedan spöregnade det och jag räknade blixtar samtidigt som jag dunkade i mig chokladglass. Slutade med att jag somnade därute och vaknade runt 4-tiden på morgonen! Helt fantastiskt.
Jag och min allra käraste Moomin har hängt härnere i södern och varit ute på Möllan oförskämt mycket på senaste tiden. Träffat jättehärliga människor och ja, livet är allmänt förjävla fint! Denna sommar alltså, tipptopp. Umgåtts en del med mina kick-ass kollegor också, det gör mig glad.
Och som jag gör lite då och då, så har jag bokat in ett par resor - det bär av till Malaga om ett par veckor, ska hänga där på mina 4 lediga dar och bara chilla på stranden. Visade sig också att en av mina fina kollegor från Jauret kommer vara där samtidigt, så jag hoppas att vi kommer ses över ett glas gott :) I september blir det London igen, har nästan gått ett helt år sedan sist - och det är alldeles för lång tid. Har ju varit nån vända varje år sedan jag var 17, så det känns att det är dags för en visit igen!
Har hänt massa annat, men man tappar väl en del längs vägen...Anyways, på jobbet går det super - I´m a lucky one. Har jobbat lite extra nu över sommaren, och det är väl bevis nog på att man trivs. Finns så mycket underbart folk man får umgås med på arbetstid, det är helt enkelt guld att få flyga! Ska alldeles strax på med uniformen och påbörja min arbetsperiod, inleder med en tur till Karup och Rom. Har varit ledig sedan i torsdags och mesta tiden har gått åt till att fixa med prylar till lyan. Den kommer bli så snajsig när den är klar! Kommer ta tid, men det får det göra också. Lyckats slarva bort fjärrkontrollen någonstans, så det blir inte mycket tv-tittande för tillfället...
Invigde balkongen i fredags med trevligt sällskap, vin och vattenpipa. Sjukt nice! Hela helgen har gått i mys:ets tecken - igår blev det kall öl vid havet på kvällen och ja, solsken i magen är precis vad jag har.
Detta kan bli hur bra som helst.
Ska verkligen verkligen försöka uppdatera lite bättre här, har ni hört den förut?
Jaja, det blir som det blir - huvudsaken är att jag trivs med tillvaron, och det gör jag verkligen :)
Lite Warzsawa, lite Malmö och lite hemma-hemma.
Hittade iallafall till mitt hotell, dock började det spöregna och åska innan jag hunnit in men jag kom lindrigt undan. Snajsigt hotell, 5-stjärnigt och en hel liten lägenhet för mig själv. Softade där första kvällen, stod och filmade åskvädret från balkongen en stund.
Dagen efter skulle jag ha shoppat, men tydligen så hade jag prickat in en polsk kristen högtid som innebar att allting var stängt - not so good tajming! Strosade runt i gamla stan istället och rekade inför speedshoppingen dagen efter. Dök upp en snacksjuk jobbig mörk kille som försökte fiska upp mig - körde klassikern om "a massive headache" och blev tillslut av med honom, effektivt. Helt underbart fint i gamla stan och jag åt europas svullstigaste mjukglass, mumma! Köpte en blygsam liten flaska körsbärsvodka och förfestade lite med mig själv på hotellrummet innan jag tog en taxi till ett ödsligt Hardrock Café. Tog en cocktail och snackade lite med bartendern där, han hade visst bott i Danmark. Sedan drog jag till en irländsk pub, de brukar alltid vara säkra kort. Men där var också väldigt stillsamt. Tog en öl och sedan började bartendern, Lester, bjuda på drinkar - det var tydligen hans namnsdag och han ville att jag skulle skåla med honom. Söt kille! Helt plötsligt från tomma intet dök det upp en lite äldre britt-karl som deklarerade till barpersonalen att "Whatever she wants, it´s on me" Blev lite irriterad och sa att isåfall ville jag ha vatten...Började prata sedan iallafall och det visade sig att han var Jesper Blomqvists kusin och värsta businessgubben, and I did the chitt-chatt(shit-chatt?) igen. Kul att prata med random folk bara, men sen ville han att vi skulle iväg till någon bar som hans vän ägde. Hade ju varit fantastiskt trevligt om det var en kille UNDER 35 år, utan baktankar och smådrygt sätt, men icke...
Sa därför nej och då blev han lite tjatig och jag ännu mer övertygad om att jag inte skulle hänga på. Slutade med att jag var kvar i puben tills de stängde och festade sedan med Lester och resten av personalen på ett rätt schysst ställe. Blev bjuden på sjukt god kebab mitt i natten och kom väl hem till hotellet runt 04.30-tiden, full som ett djur fast jag inte skulle...Sov några få timmar, sedan upp och packa ihop allting. Checkade ut, drog till köpcentret för frukost och 3h intensiv speedshopping innan det var dags att ta flyget hem till Sverige igen. En intressant intensiv resa! Och ja, det var fantastiskt trevligt att träffa Lester - han var ju en kille UNDER 35 år med fin in-och utsida! :D
Tillbaka i Malmö:t har det rullat på. Har spenderat ett par nätter i Aalborg igen, lät visakortet gå varmt där en regnig dag. Love my work! Tränat en del, druckit lite rosé på lilla torg, haft en mixer-olycka i köket...I torsdags kom Säfström på besök, hon skulle vidare till L.A i fredags så hon skulle sova hos mig. Dock blev det inte riktigt så. Vi tog ett par välkomstdrinkar hos mig, gick vi ut för sen middag och sedan vet´e rackarns vad som hände. Hamnade på en bar där vi blev uppraggade av en stekargubbe (Malmö:s egen Bert Karlsson) som bjöd på dricka och surrade om hus i Spanien och hans vän Björn Ulvaeus, discokulor och om att hans son tyckte att han var "lite för mycket". I wonder why?! Men det var underhållande och sedan kom det fram två killar från andra sidan baren som skulle "rädda" oss från bratzgubben. De var nyutexaminerade brandmän, det var de mycket snabba att påpeka, så vi tog ner dem på jorden lite. "Jahaaja, ja det är ju bra att veta ifall man skulle torrkoka tevattnet någongång..." Klämde på deras armar och sa "Jaa joo, nyutexaminerade det känner jag det..."
Såg en jättefin kille därinne sedan och vips så hade han kommit fram till oss och det visade sig att han var från Holland, såklart. Polis dessutom. Såg ut som Kevin, the dutch that ditched me efter vår supertrevliga weekend. Jävla karl. Så jag tyckte det vore en bra idé att uppgradera mig på holländska fronten, om inte annat så för en tillfällig liten hämnd. Uh yeah. De var ett helt gäng där som vi fjantade runt med tills det ljusnade i Malmö, då sa vi hejhej och drog till Donken där vi fick både personalen och folket bakom oss i kön att garva. Ja fy fan - med Säfström har man aldrig tråkigt! Kom hem runt 5-tiden, då började jag packa inför hemresan och sedan drog vi till Scandic för frukost innan det blev Kastrup och vi skiljdes åt. Sov som en klubbad säl innan take-off och vaknade när vi landat i Stockholm. Väntade på att pappa skulle trilla ner från Luleå, sedan blev det sushi i Sky City innan vi rullade hemåt.
Och nu är jag här. Fan, jag beställde inte regn när jag bokade hembiljett - men ändå har det varit olika grader av skitväder. Anyways, har haft filmkväll med Linda och Adde - vilket innebar att vi halvsov till två värdelösa filmer och åt kakor när vi var vakna :P I lördags städade jag ur mitt flickrum, typ 5 år senare, men ändå. Blev av med massa skit och det känns så himla skönt. Tog en joggingtur längs favoritrundan också, love it! På kvällen blev det hemmafest hos Cattes trevliga klasskompisar, sedan O´learys - skippade mitt kära Heartbreak denna gång, kön var lite väl saftig nämligen. På nattbussen hem var det skoj med gamla hemvändare som man inte sett på länge. Gårdagen var seg, solade i ungefär 15 sekunders solsken, plockade blommor till mamma, sov i omgångar tills jag tog mig i kragen och körde 6km bakisjogging i Älvboda-spåret. På kvällen åkte jag och Helen in till stan och kollade på 6 and the city 2, perfekt regnigt väder för en sådan film. Kul att köra Helens pärla också, Audi TT, automatisk. Lite skillnad mot lila blixten, det måste väl erkännas!
Idag vaknade jag jättetidigt, dunno why. Och tydligen är det vattenläcka. Tomt i kranarna men på Sandvägen kan man ha forsränning om man så önskar! Eftersom det inte går att duscha så tänkte jag byta ut löpningen mot morgonpromenad, men då började det pissregna igen vilket i och för sig ledde till detta inlägg. Ska göra mig i ordning nu, blir bankbesök (vuxenpoäng på g, mer info sedan) och därefter in till staden med Linda för att träffa Sandra - med eller utan lilla Aurora vet jag inte, men jag hoppas lillskrutten är med (:
Och slutsatsen av detta inlägg är att ja, karlar finns det överallt - men allt som oftast är det fel årsmodell, fel färg och fel inställningar! Jag lär förbli solo tills jag kommer på ett sätt att bryta förbannelsen :P
Ta-ta for now!
