Fröken Forsténs Betraktelser - från Karljävlar till vårblommor

Gunilla Cecilia. Världens bästa mamma. Min mamma. Idag är det 6 år sedan, ett hav av tid. Ändå minns jag det så väl, varenda liten detalj...När lampan i mitt rum tändes och pappa stod där mitt i natten, jag visste redan vad han skulle säga. "Hon är borta nu". Att berätta för sina barn att deras mamma, hans livskamrat i 37 år, inte längre finns hos oss - det måste vara något av det svåraste, svartaste en människa kan göra. Men vi klarade oss ändå på något sätt, på något sätt gick livet vidare. Timmar blev dagar som blev månader och månaderna blev till år. Vi kan aldrig kalla oss en hel familj igen, för den där köksstolen kommer alltid att stå tom och grönsakslandet har växt igen. Men vi är åtminstone en familj. Och saknaden finns alltid där, mer eller mindre närvarande. Det finns ingenstans den inte kommer åt en, om man så är på andra sidan jorden. Så ska det vara också. Människor man älskar men inte får vara nära, klart man saknar.

"Åk hem och andas" var det sista hon sa. Och det gjorde vi, när sjukhusets oroliga luft försvunnit och den där sorgen som legat och lurat blev ett faktum. Jag fyllde lungorna med luft och spelade saxofon på hennes begravning. Bridge over troubled water. Idag undrar jag hur jag fixade det, men jag antar att det var mitt sätt att säga hejdå. Och det är de där minuterna i kyrkan som jag fortfarande är mest stolt över att jag åstadkommit i livet.

Om det var någongång allting hade kunnat gå snett, så var det tiden efteråt. Men jag upplevde nog någon sorts styrka, en riktig jävla vilja att leva vidare även om det kändes som att mitt hjärta också slutat slå. För hennes skull tror jag att jag ville det. För att livet är så bräckligt att det är lika bra att bara kasta sig ut och se världen innan någon släcker ljuset.

En gång minns jag väldigt väl, den enda gången jag spårade ur riktigt den vintern. Vi var på fest i Sätra. Jag drack, jag drack så mycket av allt och jag hade ingen aning om vad - på etiketten stod det Trocadero...Mitt sista minne innan blackout:en är en röd plasthink. Mina vänner, mina änglar, turades om att sitta på en djupfryst balkong och ta hand om mig hela kvällen. Själv hade jag ingen aning om vare sig minuter, timmar eller minusgrader. Tittade upp en gång och såg han, killen som jag var kär i, det kommer jag ihåg åtminstone. Då ville hela jag krypa in i den där hinken och bara försvinna. Nästa minne är när vi står nedanför trapphuset, påväg att gå. Jag gråter och gråter mot Malins axel. Det var då jag kom tillbaka till verkligheten efter timmar av ingenting. Och den gjorde ont, verkligheten. Det stod 2 killar en liten bit ifrån, de skrattade för att jag grät. Malin sa att jag precis förlorat min mamma. Sen var det ingen som skrattade mer. Vi gick hemåt med stelfrusna tår och rinnande mascara, jag och tjejligan. Och de finns där fortfarande, through good times and bad.

Jag sprang på honom av en slump för ett tag sedan, den där killen som jag var kär i. Ett hav av tid. Och vissa saker förändras åtminstone.

Nu sitter jag härnere i Malmö, i staden jag bor i och borde kalla för hemma. Massa tankar susar omkring inuti, som vanligt. Hade önskat att jag kunde prata med mamma. Undrar hur det hade varit, nu när jag är lite äldre. Jag hade velat säga tack för allting hon gav, allt som man inte förstod då men vet nu. Jag får aldrig ge tillbaka till henne, det hon gav till oss - men kanske kan jag istället ge det till mina barn, när ännu ett hav av tid har passerat...

Ska tända ett ljus nu, ett ljus för mamma och den villkorslösa kärleken. Ett ljus för livet och för bättre tider. Ett ljus för saknad och ett ljus för minnen. Fina fina minnen.