Fröken Forsténs Betraktelser - från Karljävlar till vårblommor

För 9 dagar sedan låg jag på sjukhuset i Trelleborg med en vetepåse på magen och undrade vad det egentligen var som höll på att hända. Ett par dagar innan tog jag en vit tablett för att ta bort ett blått streck, för det var ett blått streck för mycket. Jag gjorde abort. Jag tog bort den finaste gåva en människa kan få. Ett beslut jag får leva med idag och alla andra dagar. Jag vet någonstans att jag gjorde rätt, men när man väljer mellan 2 dåliga alternativ så känns ingenting bra. Det enda jag vet är att ett barn inte ska behöva ta konsekvenserna av att en vuxen människa inte klarar av att vara just det, vuxen. Ibland känns det som att jag tog ett beslut för 2 människors skull, och ingen av dem är jag. Men kanske vill jag bara tänka så för att rädda mig själv från samvetskval. Det var inte meningen, inte här och nu. Man har aldrig några garantier, men man kan åtminstone ha förutsättningarna. Det hade inte vi.

Om 9 dagar är det 6 år sedan mamma for vidare till ett ställe som jag hoppas är så mycket vackrare än den cirkus vi kallar livet. Det känns fortfarande som igår och som för 100 år sedan, den känslan kommer nog aldrig försvinna. Sedan dess har jag aldrig behövt henne, saknat henne, så mycket som just denna höst. Tänk om jag kunnat åka hem, en enda dag och se henne där i trädgården med rutig skjorta och kratta i handen. Tänk om vi kunnat sitta vid köksbordet en enda gång till och prata. En kram. En kram av mamma är det enda jag vill ha just nu, och det enda jag vet att jag inte kan få.

Men så är det med livet. Up´s and down´s och upp igen. Jag är påväg dit, upp alltså. För denna höst har jag nått min personliga botten, jag kommer inte längre ner, jag vet det. Och kan man inte gå åt ena hållet så får man gå åt andra. Det är väl ungefär det jag försöker med nu. Det går i rullstolsbundet snigeltempo - men det går. Jag mår inte bra, men nästan okej. Jag känner ingen glädje, men mina weak moments kommer inte lika tätt. Jag går till jobbet, till kollegor av guld som ser till att jag håller mig över ytan. Och man kommer varandra så nära, så nära som man aldrig trodde. Det är fint. Folk som lyssnar och förstår och delar med sig. Folk som varit i helvetet och vänt. Och som kan tala om hur man tar sig därifrån.

Just nu vill jag bara att de senaste månaderna ska fade away, flyta bort med klockslagen och lämna plats för annat. Och någonting som är fantastiskt med minnet, är att i slutändan tycks det vara de fina stunderna som stannar kvar. De mindre fina händelserna i ens liv bleknar och förpassas långt långt bort i den där lådan med onödiga saker som man nästan aldrig rotar i. Den där lådan med saker som man inte använder, men inte heller har hjärta att kasta bort...