2010 - Fantastiskt&Förjävligt
Sitter åter på mitt hotellrum i Aalborg, utanför exploderar fyrverkerier som man för länge sedan slutat att uppskatta. Så var det över, år 2010. Ett år som jag inte riktigt vet om jag vill ha gjort eller ogjort. Upp som en sol, ner som en pannkaka, kanske? Det är svårt det där, att värdera tid som gått. Det är både bu och bä, upp och ner, svart och vitt. Folk man lärt känna, fina fina människor. Folk man förlorat, också fina människor...Jag vet att jag i höstas längtade efter ett nytt år, frisk luft och drömmar. Det är här nu, det nya. Det känns kanske inte så, men jag måste hålla fast vid det här oförstörda och försöka göra någonting bra av det som kommer. En tillbakablick här, och sen är det head high och framåt som gäller...
Året tog sin början i ett stelfruset Arvidsjaur med jobb och rutiner. Det var 1000 tankar om framtid och rastlösheten härjade inuti. Tillslut kom jag fram till att underbara kollegor inte var skäl nog. Började harva i mitt gamla cv och sökte nya jobb. Blev jackpot och utan att jag riktigt fattat hur det gick till så hade jag fått jobb i Malmö. Oj. För att ladda batterierna inför södern så tog jag en vecka i Egypten. Inte min mest lyckade semester, men jag hade åtminstone tur med vädret! Väl tillbaka så stundade flytt och jag insåg att 40kvm innehåller så mycket mer än man förstått. Slutligen rullade flyttlasset iväg från Arvidsjaur, stället jag så fort lärt mig att kalla hemma. Stället med människor av guld och den vackraste natur. Det var tårar och skratt och massa känslor, men någonstans kändes det rätt. En av alla däruppe sa till mig; "Girl, you never gonna settle down" och kanske har han rätt?
I Mars blev det Malmö och kurs och flygplan för hela slanten. En intensiv tid med massor att ta in. Flyttade in på Spånehusvägen hos 2 alldeles utmärkta roomies, vår svarta humor studsade mellan väggarna. Jag kände mig hemma. Kursen för bolaget var som sagt riktigt jävla intense, men tack vare helt underbara kursare så kom vi alla helskinnade därifrån. Vi blev som en familj, en väldigt rå men hjärtlig sådan. Slungades från Malmö till Köpenhamn till Oslo för att slutligen landa i Köpenhamn och börja the real deal. Lärde känna ännu fler människor av guld, möttes av värme och humor på basen. Det är som en fritidsgård för vuxna, love it!
I maj blev det en sväng till Holland, hälsade på en soldat som jag mött min sista kväll i Jauret. Vi hade hållit kontakten sedan dess. Blev några intensiva härliga dygn därborta, men som så många gånger förr så blev det fail i slutändan. Vet inte varför, men det spelar inte jättestor roll heller såhär i efterhand. Det var fade away-metoden som gällde för hans del och i Malmö stundade en Moomin-sommar.
Vi hade mycket skoj, jag och Moomin. En juninatt spontanfestade vi tills fem på morgonen, hånglade med holländska poliser och minglade med Malmös egen Bert Karlsson. Sedan skiljdes vi åt på Kastrup, Lina flög till L.A och jag åkte hem till glammiga Gävle. Där blev det kubb i kvällssolen på Brämmen och jag umgicks med mina fina. Just ja, i Juni blev det en weekend i Warszawa också. Mycket spännande stad! Träffade en väldigt trevlig bartender där - och eftersom världen fortfarande är liten så visade det sig för ett par veckor sedan att han är kompis med min polska kollega här i Köpenhamn...
I Juli var det sweet life. Moomin bodde i Malmö och vi hittade på bus lite när vi fick chansen. Jag köpte lägenhet i Malmö och samma dag som jag fick nycklarna så träffade jag han i randig tröja. Mitt livs andra kärlek. Det var början på en så fin tid. Vi gjorde allt och ingenting tillsammans, och jag älskade varje sekund. Överraskade med att dyka upp på deras spelning i Karlshamn, jag och Moomin såklart. Sedan susade vi vidare till Ullared, sov i bilen och shoppade gärnet dagen efter. Drog till Gbg med min fina och träffade mitt ex för första gången sen flyttlasset rullade från Kalmar, märkligt men naturligt. Åt sockervadd på Malmö festival och blev skjutsad på en skranglig cykel genom stan. Löste korsord i solen och åt brunch på min balkong. Åkte till Malaga några dagar och vandrade längs stranden. Åkte till Moomin och London och kände mig alive. Jag var lycklig, så totalt jävla lycklig var jag...
Sedan kom den satans hösten. Jag har alltid gillat hösten, men denna blev så mörk. Min lilla farmor sa tack och hej till jordelivet och i samma veva sa någon tack och hej till mig. Jag stod där med hjärtat utanpå och förstod ingenting. Trasig, sårad och utan en aning om någonting. Så kom de där blåa strecken och saker blev så stora och orden så hårda. Hur jag än vände och vred på saker och ting, så blev det bara fel. Oktober var det värsta jag upplevt på många många år och det fanns ingen färdig lösning på baksidan. Det enda som fanns var ensamheten och funderingarna. Det blev inget barn. En tablett senare och beslutet var en handling. Jag tror att det hade blivit en tjej. En liten vacker Sabina Cecilia hade det blivit. Och jag hade älskat henne mest av allt i hela världen.
Sedan dess har tiden mest bara gått, långsamt och grått har den dragit sig framåt. Jag har gått på fler nitar i mina försök till att må bättre. Jag har legat i sängen och tänkt att det spelar ingen roll vad jag gör, för det blir ändå bara skit - lika bra att ligga kvar. Jag har känt en likgiltighet inför livet, som jag bara upplevt en gång förut. Det är en obehaglig känsla att känna att ingenting spelar någon roll, att allting är meningslöst och att inte kunna känna riktig glädje. Enligt någon som jag inte känner så befinner jag mig mitt i en kris. Men jag och kriser känns så fel i samma mening. Jag trodde att jag hade hittat mig själv under året i Australien, men någonstans under denna höst så tappade jag bort mig själv igen. Jag går mest runt som ett skal och känner att jag inte är jag. Som en ledsen clown med ett påmålat leende. Och jag undrar om det syns. De som känner mig väl kan se att någonting har dött, resten tror nog att jag har en dålig dag. Jag vill inte ha fler dåliga dagar nu, jag vill känna det där som kändes i somras. En varm vind och en hand i min. En människa som är så nära som ingen annan, en människa som ser det man inte vågat visa någon annan. Kärlek. Men letar man efter kärlek så hittar man inte. Och man måste tycka om sig själv först...
Mitt nyårslöfte är att jag ska vara snäll mot mig själv, ingenting annat. Jag ska ta tag i det som behöver tas tag i och jag ska känna glädje igen. Det kommer bli en resa detta år, en annan typ av resa. Har en känsla av att den kan komma att bli rätt lång... 2011 - jakten på mig själv har börjat.
Året tog sin början i ett stelfruset Arvidsjaur med jobb och rutiner. Det var 1000 tankar om framtid och rastlösheten härjade inuti. Tillslut kom jag fram till att underbara kollegor inte var skäl nog. Började harva i mitt gamla cv och sökte nya jobb. Blev jackpot och utan att jag riktigt fattat hur det gick till så hade jag fått jobb i Malmö. Oj. För att ladda batterierna inför södern så tog jag en vecka i Egypten. Inte min mest lyckade semester, men jag hade åtminstone tur med vädret! Väl tillbaka så stundade flytt och jag insåg att 40kvm innehåller så mycket mer än man förstått. Slutligen rullade flyttlasset iväg från Arvidsjaur, stället jag så fort lärt mig att kalla hemma. Stället med människor av guld och den vackraste natur. Det var tårar och skratt och massa känslor, men någonstans kändes det rätt. En av alla däruppe sa till mig; "Girl, you never gonna settle down" och kanske har han rätt?
I Mars blev det Malmö och kurs och flygplan för hela slanten. En intensiv tid med massor att ta in. Flyttade in på Spånehusvägen hos 2 alldeles utmärkta roomies, vår svarta humor studsade mellan väggarna. Jag kände mig hemma. Kursen för bolaget var som sagt riktigt jävla intense, men tack vare helt underbara kursare så kom vi alla helskinnade därifrån. Vi blev som en familj, en väldigt rå men hjärtlig sådan. Slungades från Malmö till Köpenhamn till Oslo för att slutligen landa i Köpenhamn och börja the real deal. Lärde känna ännu fler människor av guld, möttes av värme och humor på basen. Det är som en fritidsgård för vuxna, love it!
I maj blev det en sväng till Holland, hälsade på en soldat som jag mött min sista kväll i Jauret. Vi hade hållit kontakten sedan dess. Blev några intensiva härliga dygn därborta, men som så många gånger förr så blev det fail i slutändan. Vet inte varför, men det spelar inte jättestor roll heller såhär i efterhand. Det var fade away-metoden som gällde för hans del och i Malmö stundade en Moomin-sommar.
Vi hade mycket skoj, jag och Moomin. En juninatt spontanfestade vi tills fem på morgonen, hånglade med holländska poliser och minglade med Malmös egen Bert Karlsson. Sedan skiljdes vi åt på Kastrup, Lina flög till L.A och jag åkte hem till glammiga Gävle. Där blev det kubb i kvällssolen på Brämmen och jag umgicks med mina fina. Just ja, i Juni blev det en weekend i Warszawa också. Mycket spännande stad! Träffade en väldigt trevlig bartender där - och eftersom världen fortfarande är liten så visade det sig för ett par veckor sedan att han är kompis med min polska kollega här i Köpenhamn...
I Juli var det sweet life. Moomin bodde i Malmö och vi hittade på bus lite när vi fick chansen. Jag köpte lägenhet i Malmö och samma dag som jag fick nycklarna så träffade jag han i randig tröja. Mitt livs andra kärlek. Det var början på en så fin tid. Vi gjorde allt och ingenting tillsammans, och jag älskade varje sekund. Överraskade med att dyka upp på deras spelning i Karlshamn, jag och Moomin såklart. Sedan susade vi vidare till Ullared, sov i bilen och shoppade gärnet dagen efter. Drog till Gbg med min fina och träffade mitt ex för första gången sen flyttlasset rullade från Kalmar, märkligt men naturligt. Åt sockervadd på Malmö festival och blev skjutsad på en skranglig cykel genom stan. Löste korsord i solen och åt brunch på min balkong. Åkte till Malaga några dagar och vandrade längs stranden. Åkte till Moomin och London och kände mig alive. Jag var lycklig, så totalt jävla lycklig var jag...
Sedan kom den satans hösten. Jag har alltid gillat hösten, men denna blev så mörk. Min lilla farmor sa tack och hej till jordelivet och i samma veva sa någon tack och hej till mig. Jag stod där med hjärtat utanpå och förstod ingenting. Trasig, sårad och utan en aning om någonting. Så kom de där blåa strecken och saker blev så stora och orden så hårda. Hur jag än vände och vred på saker och ting, så blev det bara fel. Oktober var det värsta jag upplevt på många många år och det fanns ingen färdig lösning på baksidan. Det enda som fanns var ensamheten och funderingarna. Det blev inget barn. En tablett senare och beslutet var en handling. Jag tror att det hade blivit en tjej. En liten vacker Sabina Cecilia hade det blivit. Och jag hade älskat henne mest av allt i hela världen.
Sedan dess har tiden mest bara gått, långsamt och grått har den dragit sig framåt. Jag har gått på fler nitar i mina försök till att må bättre. Jag har legat i sängen och tänkt att det spelar ingen roll vad jag gör, för det blir ändå bara skit - lika bra att ligga kvar. Jag har känt en likgiltighet inför livet, som jag bara upplevt en gång förut. Det är en obehaglig känsla att känna att ingenting spelar någon roll, att allting är meningslöst och att inte kunna känna riktig glädje. Enligt någon som jag inte känner så befinner jag mig mitt i en kris. Men jag och kriser känns så fel i samma mening. Jag trodde att jag hade hittat mig själv under året i Australien, men någonstans under denna höst så tappade jag bort mig själv igen. Jag går mest runt som ett skal och känner att jag inte är jag. Som en ledsen clown med ett påmålat leende. Och jag undrar om det syns. De som känner mig väl kan se att någonting har dött, resten tror nog att jag har en dålig dag. Jag vill inte ha fler dåliga dagar nu, jag vill känna det där som kändes i somras. En varm vind och en hand i min. En människa som är så nära som ingen annan, en människa som ser det man inte vågat visa någon annan. Kärlek. Men letar man efter kärlek så hittar man inte. Och man måste tycka om sig själv först...
Mitt nyårslöfte är att jag ska vara snäll mot mig själv, ingenting annat. Jag ska ta tag i det som behöver tas tag i och jag ska känna glädje igen. Det kommer bli en resa detta år, en annan typ av resa. Har en känsla av att den kan komma att bli rätt lång... 2011 - jakten på mig själv har börjat.
Krafsa ihop lite ord till mig :)
Trackback
