Fröken Forsténs Betraktelser - från Karljävlar till vårblommor

Och denna höst har varit märklig. Min lilla farmor lämnade efter 100 år det vi kallar livet, och jag hoppas att hon är på ett väldigt fint ställe nu. Begravningen var i Finland ett par veckor senare. Vacker och värdig, tycker jag.

Jag återvände till Malmö med magsmärtor och en orosklump. Den blev besannad. Och som Whitesnake sjunger; Here I go again on my own. Och det är svårt när man själv är så fruktansvärt kär.

Sedan hände någonting. Någonting som är så mycket större än du och jag. Vissa vet om det, andra inte. Tids nog kommer det fram. Jag har bestämt mig, jag vet vad som måste göras nu. Hur det blir sedan, har jag ingen aning om, vill inte veta.

Det är så mycket känslor nu, om allt. Livet står i stand-by och därför går tiden så långsamt. Jag längtar efter ett nytt år, frisk luft och drömmar.

Just nu är jag i Aalborg, ångesten är inte lika påtaglig här. Snart ska jag jobba. Upp i bubblan av rutiner och kollegor av guld. Det är det som håller mig uppe nu. Kollegorna. Vännerna. Familjen. Mer än så finns det inte plats för här och nu.

Jag ska lära mig spela gitarr, nu när det finns tid. Massor av tid.