Tyngden på dalskidan
Javisst vettni, jag har äntligen hämtat skidorna från vinden och farit omkring i backarna likt ett yrvaket skogsmongo. Har ju blivit bortskämd med att farsan alltid vallat och preppat skidorna, men idag var det så dags att fixa detta själv. Med hjälp av min julklapp "Gunde-packet" och en vallaskrapa så kirrade jag det. Kände mig som Rudolf Andersson när jag smetade på massa klägg och var nog ganska skeptisk när jag gav mig av. Skulle åka vid ishallen, trodde att elljusspåret skulle vara tänt. Men icke. Jag kunde inte låta bli att testa lite ändå, och jävlar vad det gick! Århundradets glid och inte bakhalt alls. Så jag flätade på i mörkret med total dödsångest inför varje utförsbacke, tur att man kan använda ass:et som bromskloss när det går för fort. Gjorde några halvmjäkiga vurpor ett antal gånger, mest för att jag kastade mig åt sidan i ren panik för att få stopp på grejorna. Som sagt, det var sinnessjukt bra/dödsbringande före. Efter 45 minuter gick jag hem igen och slängde in skidorna i bilen, körde till Rymmarstadion där jag visste att lyset var tänt. Körde en runda där, använde mig av samma taktik som när befälen tvingade oss att åka vita blixten ner för ett stup i Hemavan back in the days. Alltså, jag böjde som tusan på knäna samtidigt som jag mumlade "helvete helvete, åh fy fa-aan" och hörde pappas mantra "Böj på bena, du slår ihjäl dig, böj på bena, du slår ihjäl dig" som han lärde mig när jag var liten och kastade mig ut för skräckbackarna i Bultbo. Men då var fallhöjden kanske 120cm så man vågade mer. Nu höll jag på att skita på mig vid varenda kulle med mer än 5 graders lutning. Anyway, jag fick tårar i ögonen när jag susade utför backarna - det gick fortare än fan själv och jag fick en rejäl adrenalinkick/ångestvåg i samband med detta. Och sen skämdes jag. Alltså, jag hade intagit min position "lodrät fosterställning a la mongo" d.v.s jag satt på huk med bakändan typ 5mm från marken och med stavarna spretandes snett bakåt så att snön yrde, ett tappert försök till att sakta farten. Och då, klart som fan - susar ett helt gäng seriösa karlåkare förbi, tror det var Arvidsjaurs herrlag eller något dylikt. Enormt pinsamt. Som att man var något sorts retard som försökte vara sportig liksom, dessutom med en för liten mössa på huvudet och utsmetat smink. Äee, usch! Menmen, då har de väl något att skratta åt i bastun sedan - "betongsuggan som blockade båda spåren med sina spretande stavar och höll på att lämna arslet efter sig". Det bjuder jag på. För jag hade iallafall skitkul! Riktigt riktigt roligt var det, höll nog på i nästan 2 timmar. Har inte åkt sedan början av 06 och detta blev premiäråket med "nya" korsbandet. Gick över förväntan, bröt ingenting och blod kom det inte heller. Framförallt så fick jag ett litet lyckorus efteråt, känner mig riktigt upprymd nu faktiskt. Jobbar dubbelpass imorgon, men hoppas jag hinner ta mig ut en sväng på kvällen :)
