Och utmärkelsen "Lynnig 2009" går till...
...surmongot U.Forstén!
"För hennes förmåga att vakna på fel sida och sedan inte kunna somna om igen. Att gå från little Mrs Sunshine till Tourettes Deluxe inom loppet av 24timmar, och sedan tillbaka igen. För att hon skämtar om sådant som är för jobbigt för att tas på allvar och klär ut sig till en alldeles fullt fungerande människa, fast hon egentligen är ett trasigt mumintroll på jakt efter närhet och förståelse, iklädd urtvättade mjukisbyxor och en för stor mössa."
Och idag var ingen bra dag. Som en 14-åring med för mycket kajal och ett långfinger i luften, skrikandes "fukk the world" för att sedan pierca tungan i smyg och skriva "hate" över knogarna med spritpenna och lyssa till texter om att "ingen förstår mig". Så kände jag mig. Kan man vara mano med 12timmars intervaller? Isåfall är det det jag är. Kan man vara light-schizofren? Isåfall är det det jag är. Kan man vara på ett sjuhelvetes humör utan rimlig anledning och vara arg på precis allt? Ja, det kan man.
Nu sitter jag här. Iklädd mjukiskläder, fluffiga julklappstofflor från 07 och en stor mössa. Inomhus. Bara för att vara lite rebellisk i mitt eget hem. Precis som en gubbe jag såg genom ett lysande köksfönster ikväll. Han satt där med jacka på sig. Undra om han gör uppror mot någon eller om Vattenfalls kilowatt-priser helt enkelt är för höga?
Tog en promenad runt sjön för att balansera humöret, hormonerna och allting annat som härjar omkring inuti. Det var kallt, så jävla kallt att jag fick brain freeze och alla tankar försvann - utom den om hur jag ska överleva den riktiga vintern. Skönt med ett litet break från allt annat. Och ja - jag gillar att blanda in engelska ord, precis som de speciella kidsen med skinny jeans, oversize:ade t-shirts och bambuskott genom öronen.
Genomgår just nu en känslig fas där jag mycket väl skulle kunna börja gråta om någon sa "Ursäkta, kan du flytta på dig?" And I don´t know why. Brukar bli såhär knepig den här tiden på året. Jag älskar hösten, men ändå är det något som får mig ur min vanliga balans och stabil övergår i labil. Märkligt.
Tack som faen för att jag har underbara kollegor, säger jag bara. Man kommer dit som ett litet gnälligt paket, men de får en att skratta efter en stund. Som sagt, underbara. Och när man hör sig själv förklara varför man är på ett attans humör, så låter det så löjligt. "Och så fick jag hårspray i ögat också..." So what? Det finns folk som får båda benen bortsprängda av en mina. Detta är något jag stör mig på hos mig själv dock. Att jag låtsas vara en "efter regn kommer solsken-människa" och spyr hurtfriska klyshor omkring mig, fast man faktiskt FÅR ha en dålig dag.
Och så sitter jag i skiten gällande karlarna. Igen. Av den enkla anledningen att jag inte vill göra någon ledsen genom att dissa och säga nej. För att jag tycker synd om dem. Och jag vet att man inte kan rädda alla små ynk, likförbannat försöker jag. Vill inte knäcka en osäker rodnande liten godhjärtad figur. Därför säger jag ja, med följden att jag själv utsätter mig för småjobbiga situationer som jag egentligen vill undvika till varje pris. Inte fattar de heller, fast det är det jag vill ha - en kille som förstår. What can I say? Det är ingen slump att det heter kvinnlig intuition...
Som pricken över i:et på denna dag så sprang jag på någon jag inte ville springa på i trappuppgången(ser märkligt ut med så många p i ett ord...) Och då fick jag då sinne "Duuh, jag har haft en jääävligt jobbig dag så TACK OCH HEEJ" Pangbom. Snörde igen dörren framför nosen på´n och låste in mig i min alldeles egna lilla comfort zone. Så det tar sig väl ändå lite med sägaifrån:andet?
Nu har jag ledigt i 4 dagar och det kom ju som ett brev på posten. Drar ner till Karlskrona imorgon och det första jag ska göra är att ge Säfström en riktigt redig bamsekram. Detta är precis vad jag behöver nu, en liten paus från vardagen och lite quality time med en ovärderlig vän. Tror att jag har delat alla sinnestillstånd man kan dela, med den kvinnan. Min Moomin. Min Särring. Min parner in crime. Min alldeles egna Funkelino. Jag längtar efter att ligga på något golv någonstans och brista ut i mitt alldeles brutalaste kärring-garv med skrattkramp i magen och tårarna sprutandes över hysteriska minnen från downunder. Åh vad trevligt det ska bli! Ska packa väskan nu och preppa inför morgondagen. Känns skönt att komma iväg en sväng, lite äventyr är vad min rastlösa uppenbarelse behöver!
So long, långkalsong!
"För hennes förmåga att vakna på fel sida och sedan inte kunna somna om igen. Att gå från little Mrs Sunshine till Tourettes Deluxe inom loppet av 24timmar, och sedan tillbaka igen. För att hon skämtar om sådant som är för jobbigt för att tas på allvar och klär ut sig till en alldeles fullt fungerande människa, fast hon egentligen är ett trasigt mumintroll på jakt efter närhet och förståelse, iklädd urtvättade mjukisbyxor och en för stor mössa."
Och idag var ingen bra dag. Som en 14-åring med för mycket kajal och ett långfinger i luften, skrikandes "fukk the world" för att sedan pierca tungan i smyg och skriva "hate" över knogarna med spritpenna och lyssa till texter om att "ingen förstår mig". Så kände jag mig. Kan man vara mano med 12timmars intervaller? Isåfall är det det jag är. Kan man vara light-schizofren? Isåfall är det det jag är. Kan man vara på ett sjuhelvetes humör utan rimlig anledning och vara arg på precis allt? Ja, det kan man.
Nu sitter jag här. Iklädd mjukiskläder, fluffiga julklappstofflor från 07 och en stor mössa. Inomhus. Bara för att vara lite rebellisk i mitt eget hem. Precis som en gubbe jag såg genom ett lysande köksfönster ikväll. Han satt där med jacka på sig. Undra om han gör uppror mot någon eller om Vattenfalls kilowatt-priser helt enkelt är för höga?
Tog en promenad runt sjön för att balansera humöret, hormonerna och allting annat som härjar omkring inuti. Det var kallt, så jävla kallt att jag fick brain freeze och alla tankar försvann - utom den om hur jag ska överleva den riktiga vintern. Skönt med ett litet break från allt annat. Och ja - jag gillar att blanda in engelska ord, precis som de speciella kidsen med skinny jeans, oversize:ade t-shirts och bambuskott genom öronen.
Genomgår just nu en känslig fas där jag mycket väl skulle kunna börja gråta om någon sa "Ursäkta, kan du flytta på dig?" And I don´t know why. Brukar bli såhär knepig den här tiden på året. Jag älskar hösten, men ändå är det något som får mig ur min vanliga balans och stabil övergår i labil. Märkligt.
Tack som faen för att jag har underbara kollegor, säger jag bara. Man kommer dit som ett litet gnälligt paket, men de får en att skratta efter en stund. Som sagt, underbara. Och när man hör sig själv förklara varför man är på ett attans humör, så låter det så löjligt. "Och så fick jag hårspray i ögat också..." So what? Det finns folk som får båda benen bortsprängda av en mina. Detta är något jag stör mig på hos mig själv dock. Att jag låtsas vara en "efter regn kommer solsken-människa" och spyr hurtfriska klyshor omkring mig, fast man faktiskt FÅR ha en dålig dag.
Och så sitter jag i skiten gällande karlarna. Igen. Av den enkla anledningen att jag inte vill göra någon ledsen genom att dissa och säga nej. För att jag tycker synd om dem. Och jag vet att man inte kan rädda alla små ynk, likförbannat försöker jag. Vill inte knäcka en osäker rodnande liten godhjärtad figur. Därför säger jag ja, med följden att jag själv utsätter mig för småjobbiga situationer som jag egentligen vill undvika till varje pris. Inte fattar de heller, fast det är det jag vill ha - en kille som förstår. What can I say? Det är ingen slump att det heter kvinnlig intuition...
Som pricken över i:et på denna dag så sprang jag på någon jag inte ville springa på i trappuppgången(ser märkligt ut med så många p i ett ord...) Och då fick jag då sinne "Duuh, jag har haft en jääävligt jobbig dag så TACK OCH HEEJ" Pangbom. Snörde igen dörren framför nosen på´n och låste in mig i min alldeles egna lilla comfort zone. Så det tar sig väl ändå lite med sägaifrån:andet?
Nu har jag ledigt i 4 dagar och det kom ju som ett brev på posten. Drar ner till Karlskrona imorgon och det första jag ska göra är att ge Säfström en riktigt redig bamsekram. Detta är precis vad jag behöver nu, en liten paus från vardagen och lite quality time med en ovärderlig vän. Tror att jag har delat alla sinnestillstånd man kan dela, med den kvinnan. Min Moomin. Min Särring. Min parner in crime. Min alldeles egna Funkelino. Jag längtar efter att ligga på något golv någonstans och brista ut i mitt alldeles brutalaste kärring-garv med skrattkramp i magen och tårarna sprutandes över hysteriska minnen från downunder. Åh vad trevligt det ska bli! Ska packa väskan nu och preppa inför morgondagen. Känns skönt att komma iväg en sväng, lite äventyr är vad min rastlösa uppenbarelse behöver!
So long, långkalsong!
Krafsa ihop lite ord till mig :)
Trackback
