When words are not enough
Och så var det ett tag sen sist, surprise surprise. Köpte gymkort i söndags och har svettats på flitigt där varje dag since, förutom igår då jag hade vilodag och istället flottade i mig hamburgare, bärs och smågodis. Åkte till Luleå med Maja och hennes klasskompisar, inflyttningsfest och utgång. Kul att se någonting annat än Arvid.J by night.
Har innebandyträning 3ggr/vecka nuförtiden. Var med på alla denna vecka, så det har blivit mycket träning. I onsdags var jag och fröken Lantz hurtiga redan runt 7-snåret och tog en 2 timmars promenad runt byn.
Och såhär kan man hålla på, skriva om vardagliga små ting, läsning som slinker igenom lätt och inte lämnar märkbara spår. Men det finns så mycket annat inuti just nu.
Ingen kommer att leva föralltid, det vet vi - men ändå blir man lite olustig när man tänker på det. Att våra dagar är räknade, tar det slut imorgon eller om 70 år? Man kan helt enkelt inte veta. Men en sak vet jag; Ingen förälder i världen borde få vara med om att förlora sitt barn. Och så säger dom att allting har en mening...
Det finns en mamma som ägnade mig en tanke när jag förlorat min. Och ikväll ägnar jag henne en tanke, en mamma som har förlorat sin dotter. Och när man har mist det finaste i hela världen så spelar ord ingen roll, jag vet.
Om sorgen inte fanns, så skulle det inte heller finnas någon glädje, och människor behöver glädje. Därför finns sorgen. Men ändå, så meningslöst. Att en människa som inte ens fått uppleva sin 20-årsdag, bara rycks bort brutalt från denna värld en helt vanlig onsdagskväll - det är ett bevis på att världen verkligen är orättvis.
Har innebandyträning 3ggr/vecka nuförtiden. Var med på alla denna vecka, så det har blivit mycket träning. I onsdags var jag och fröken Lantz hurtiga redan runt 7-snåret och tog en 2 timmars promenad runt byn.
Och såhär kan man hålla på, skriva om vardagliga små ting, läsning som slinker igenom lätt och inte lämnar märkbara spår. Men det finns så mycket annat inuti just nu.
Ingen kommer att leva föralltid, det vet vi - men ändå blir man lite olustig när man tänker på det. Att våra dagar är räknade, tar det slut imorgon eller om 70 år? Man kan helt enkelt inte veta. Men en sak vet jag; Ingen förälder i världen borde få vara med om att förlora sitt barn. Och så säger dom att allting har en mening...
Det finns en mamma som ägnade mig en tanke när jag förlorat min. Och ikväll ägnar jag henne en tanke, en mamma som har förlorat sin dotter. Och när man har mist det finaste i hela världen så spelar ord ingen roll, jag vet.
Om sorgen inte fanns, så skulle det inte heller finnas någon glädje, och människor behöver glädje. Därför finns sorgen. Men ändå, så meningslöst. Att en människa som inte ens fått uppleva sin 20-årsdag, bara rycks bort brutalt från denna värld en helt vanlig onsdagskväll - det är ett bevis på att världen verkligen är orättvis.
Krafsa ihop lite ord till mig :)
Postat av: Madde
Visst är det orättvist... obeskrivligt. Ja, du vet ju gumman. Skönt att du har det så härligt där uppe i norr. :) Hurtbullig som alltid åxå märker jag. Heja dig! Kram.
Trackback
