Fröken Forsténs Betraktelser - från Karljävlar till vårblommor

Och så kom det ett inlägg med touch av stress, mitt i tisdagsnatten då vanligt folk sover...

Det är uppenbarligen mycket ohälsosamt för mig att vara hemma om dagarna. Jag, som redan tänker för mycket, får ännu mera tid till att analysera saker som jag ändå inte hittar något svar på. Jag börjar ifrågasätta mig själv och vad jag gör med min tid, och vilka alternativ det finns och vad dessa isåfall innebär. Och dom säger att det kallas rastlöshet, men jag tror att det handlar om någon slags prestationsångest. Man jagar fanimig guldstjärnor i allt man gör, även fast det inte finns någon där som delar ut dem. Och så känner man sig fången i sin egen vardag, tror att alla andra har det så fantastiskt mycket mer spännande. Det rycker i resetarmen, som alltid när jag gjort samma sak i mer än 8 veckor. Bort bort, långt bort. Till en strand någonstans, med ett hav och massa vågor. Jag kan vara där i timmar. Lyssna. Njuta. Bara vara. Utan rastlöshet och med ro i själen. Sällan har jag känt mig så lugn och harmonisk och helt tillfreds som under tiden på Gold Coast. Det kändes bara så bra, det var där jag skulle vara. Det tror jag fortfarande ibland och som en vän på fb skrev; "Ibland kan längtan bort vara lika stark som längtan hem".

Känner en allmän stress över själva livet just nu. Man ska vara så klok och vuxen och fatta alla de rätta besluten. Göra taktiska drag inför framtiden. Investera. Prestera. Avancera. Och gud hjälpe den som gör fel. Speciellt nu, eller hur lågkonjunktur? Tacksam ska man vara, tacksam för allt som inte är undergång. Och nog fan är jag tacksam. Men vad hände med att passa på medans man är ung? Att vara oberoende och självständig, utan att nyttja det - det stavas slöseri. Jag är inte klar med världen. Jag vill resa, upptäcka, uppleva. Träffa folk med anekdoter, trasiga clowner och hessjungande gitarrister. Jag vill vara mitt i en galen röra av människoöden. Jag vill bli berörd.

Gamla klasskompisar blir på tjocken. Bildar familj. Blir kallad mamma av en dreglande liten kotte. Andra köper hus och gemensam hund. Delar ringar som visar vem som tillhör vem. Och vem tillhör jag? Plötsligt ligger man efter och före på samma gång. Visst fan känns det inuti när man ser att ens vänner klarar av det där som jag inte fixade. En långvarig relation. Linda och Adde till exempel, blev tillsammans ett par månader innan jag och G. Sedan dess har det varit dom. Och det finns inget annat. För mig tog det mindre än ett år att bli oälskad. Ingen guldstjärna där inte. Det sitter nog i mer än jag vill erkänna. Och inte konstigt att jag är singel, när jag vägrar ge någon chansen. Reserverad och allmänt ointresserad. Klart de inte fattar att jag egentligen är intresserad.

Och jag har varit bitter länge nu. Litar inte på karljävlar. Det blir enklast så. "It´s easier to live alone then fear the time it´s over". För det är inte värt att ge någon allt, en liten stund. För den lilla stunden på topp väger inte upp månader på botten. Då är jag hellre på en stadig mittimellan-nivå hela tiden.

När man bor i ett litet norrländskt samhälle där inavlet lurar runt knuten, så är det liksom nästan skamligt att vara singel. Handlar själv. Går på bio själv. Promenerar själv. Men herregud, vad lider hon av? tycks folk fråga sig. Och så känns det pinsamt utan någon anledning. Jo jag lider av cynism, bitterhet och realism(och så är jag jävligt ful utan smink också) Jag är en av dem som inte haffat grannpojken vid 15-års ålder och sedan hållt fast vid honom malandes "Nå blir´hä bra nå" och lagt allting utom ett liv norr om Lycksele åt sidan.

Egentligen så vill jag nog bara ha någon. En anledning till att luta sig bekvämt tillbaka mot vardagen och inte fundera så mycket över vad som finns "därborta". Någon som får en att sluta leta efter tillfällen att leta. Jag vill inte tillbringa lördagarna med att spana in högljudda fyllon som är grova i käften på Capsi. Jag vill inte somna ensam, inte här iallafall. Jag vill ha det där speciella. Jag vill ha du&jag mot världen. Jag vill ha trygghet.

Och så jävla patetiskt det här blev nu då...