Fröken Forsténs Betraktelser - från Karljävlar till vårblommor

Nu blir´e åka av.

Imorse kände jag att nu jävlar får det bära eller brista. Ringde upp personen som har min dröm i sina händer. Presenterade mig och frågade hur långt de kommit i rekryteringsprocessen. Hon sa att hon skulle höra av sig om hon inte fått min ansökan. En stund senare ringde hon upp och sa att de alla tyckt att jag hade skrivit en jättebra ansökan, men att jag fallit bort på grund av att jag bodde så långt ifrån arbetsorten. De hade valt att satsa på folk som redan bor däruppe. De trodde att jag skulle sakna mina vänner och flytta hem igen efter någon månad, för det hade hänt förr. Dessutom undrade hon hur det skulle gå att hitta boende o.s.v Jag svarade klockrent på alla frågor och det hela slutade med att hon sa att hon fått intrycket av att jag var väldigt seriös med detta jobb. No shit! Sedan sa hon de gyllene orden; "Vi ser jättegärna att du kommer på intervju på söndag".

Om jag varit tillräckligt vig och orädd för att slå frivolter, så hade jag gjort det. Dessvärre är jag böjlig som ett järnrör och rädd som en gnagare när det kommer till akrobatik. Så jag nöjde mig med att ta små jämfotahopp på heltäckningsmattan och pipa ut "yes, yes, yes, yeeeees" samtidigt som jag pressade fram några glädjetårar och kände mig alldeles knäpp. Sedan blev jag lite rädd - tänk om jag inte ringt? Då hade jag inte fått chansen.

Nu blir det iallafall intervju på söndag. I Arvidsjaur. Som flygvärdinna. Mitt drömjobb. Så här nära att bli vad jag vill, har jag aldrig varit. Jag ska ge mer än allt, jag ska vara bäst. Jag ska vara helt fantastiskt jävla klockren. Jag ska vara mig själv.