Till alla som berört mig, på ett eller annat sätt
Detta inlägg blir mitt sista från den här delen av landet. Imorgon flyttar jag. På riktigt. Det är mycket känslor just nu och kvällens återträff med högstadiegänget var den perfekta avrundningen på denna period på hemmaplan.
Man möter ofta folk som säger att gävlebor är svåra att komma in på livet och att vi tycks vara halvtjuriga i allmänhet. De kan inte ha mer fel. Det finns så otroligt många härliga, varma och roliga människor här som lyser upp vilken grå dag som helst.
Som sagt, återträffen med 9F och gbg-gänget var mer än en succé. Festlokalen på BaraVara var bokad och det dukades upp en härlig buffé. Nästan alla var där och för mig är det ett bevis på att vi hade något speciellt på Rotskär en gång i tiden. Vi gick laget runt och alla fick berätta vad som hänt i deras liv de senaste 5 åren. Det infann sig en sjukt trevlig känsla i kroppen när det gick upp för mig att vissa saker förändrats. Borta var kategorierna, graderingarna, stämplarna, grupperingarna och fördomarna. Ikväll var vi alla lika mycket värda, så som det alltid borde vara. Ikväll var det inga sneda ögonkast, ingen var mer populär än någon annan, det var ingen som inte fick vara med. Jag tror det kallas mognad. Jag blev så glad av att höra att alla har vi kommit någonstans och alla är vi på väg någonstans. Vi har mål, drömmar och framtid. Jag blev positivt överraskad av många och tänk vad mycket som förändras på några år, samtidigt som vissa saker alltid kommer att bestå. Jag är stolt. Vi är vuxna nu, klassen. Och det är vi jävligt bra på. TACK för en helt klockren afton - vi är guld allihopa!
Gårdagen var också hur bra som helst, på alla sätt. Usch, folket - ni gör det svårt för mig att åka härifrån. Jag vet att det kommer finnas en konstant hemlängtan, bara för att ni är de ni är. Underbara.
När jag var kvar i Australien så funderade jag mycket på hur det skulle bli att komma hem igen. Jag var lite rädd - tänk om ni förändrats, tänk om jag förändrats? Den rädslan gick över efter 2 minuter i Älvkarleby. Allting var precis som det alltid varit i vårat gäng och det om något, är vänskap.
Ett stort TACK till vännerna; Skolkompisar från förskolan till gymnasiet, "gänget", nya kompisar, nygamla kompisar, arbetskamrater, krögare, spontana människor , gamla ragg, bekantas bekanta, nya ragg, familjen och inte så tjocka släkten. Ett stort TACK till alla ni som berört mig och tagit emot mig med värme och humor. Ni inspirerar mig. Ni ger mig energi. Ni är alltid bäst.
Jag hoppas att vi ses snart igen - någonstans, någongång. Om ni har vägarna förbi Arvidsjaur så är ni alltid välkomna till mig. Och om ni inte har vägarna förbi - se till att ha det!
Det är tråkigt att flytta 74 mil bort från människor av guld, men samtidigt är vår vänskap så stark att avstånd inte spelar någon roll. För vet ni vad? Vännerna finns i hjärtat, och då är vi alltid nära - vart vi än befinner oss i världen.
Puss kram kärlek/Ulrika
Man möter ofta folk som säger att gävlebor är svåra att komma in på livet och att vi tycks vara halvtjuriga i allmänhet. De kan inte ha mer fel. Det finns så otroligt många härliga, varma och roliga människor här som lyser upp vilken grå dag som helst.
Som sagt, återträffen med 9F och gbg-gänget var mer än en succé. Festlokalen på BaraVara var bokad och det dukades upp en härlig buffé. Nästan alla var där och för mig är det ett bevis på att vi hade något speciellt på Rotskär en gång i tiden. Vi gick laget runt och alla fick berätta vad som hänt i deras liv de senaste 5 åren. Det infann sig en sjukt trevlig känsla i kroppen när det gick upp för mig att vissa saker förändrats. Borta var kategorierna, graderingarna, stämplarna, grupperingarna och fördomarna. Ikväll var vi alla lika mycket värda, så som det alltid borde vara. Ikväll var det inga sneda ögonkast, ingen var mer populär än någon annan, det var ingen som inte fick vara med. Jag tror det kallas mognad. Jag blev så glad av att höra att alla har vi kommit någonstans och alla är vi på väg någonstans. Vi har mål, drömmar och framtid. Jag blev positivt överraskad av många och tänk vad mycket som förändras på några år, samtidigt som vissa saker alltid kommer att bestå. Jag är stolt. Vi är vuxna nu, klassen. Och det är vi jävligt bra på. TACK för en helt klockren afton - vi är guld allihopa!
Gårdagen var också hur bra som helst, på alla sätt. Usch, folket - ni gör det svårt för mig att åka härifrån. Jag vet att det kommer finnas en konstant hemlängtan, bara för att ni är de ni är. Underbara.
När jag var kvar i Australien så funderade jag mycket på hur det skulle bli att komma hem igen. Jag var lite rädd - tänk om ni förändrats, tänk om jag förändrats? Den rädslan gick över efter 2 minuter i Älvkarleby. Allting var precis som det alltid varit i vårat gäng och det om något, är vänskap.
Ett stort TACK till vännerna; Skolkompisar från förskolan till gymnasiet, "gänget", nya kompisar, nygamla kompisar, arbetskamrater, krögare, spontana människor , gamla ragg, bekantas bekanta, nya ragg, familjen och inte så tjocka släkten. Ett stort TACK till alla ni som berört mig och tagit emot mig med värme och humor. Ni inspirerar mig. Ni ger mig energi. Ni är alltid bäst.
Jag hoppas att vi ses snart igen - någonstans, någongång. Om ni har vägarna förbi Arvidsjaur så är ni alltid välkomna till mig. Och om ni inte har vägarna förbi - se till att ha det!
Det är tråkigt att flytta 74 mil bort från människor av guld, men samtidigt är vår vänskap så stark att avstånd inte spelar någon roll. För vet ni vad? Vännerna finns i hjärtat, och då är vi alltid nära - vart vi än befinner oss i världen.
Puss kram kärlek/Ulrika
Krafsa ihop lite ord till mig :)
Postat av: Emelie
Åhh, du skriver så otroligt bra Ullis! Tack för senast och hoppas det inte dröjer alltför länge tills vi ses igen!
Kram
Trackback
