Om jag fick vara någon annan för en dag...
...så skulle jag ändå välja mig själv!
Söndag igen. Gula löv utanför fönstret. Thailändsk currysoppa. Ett varmt bad som väntar. Varvar ner. Funderar. Försöker göra så lite som möjligt. Hoppas på att somna inom en timme. Väckning 04.00. Jobbar morgonflighten. Ska bli skoj. Mitt liv är guld.
Igår blev det sen middag med Emma på Afrodite. Åt räksallad. Smakade mer än bra. Sedan plockade vi upp några tjejor längs vägen och hamnade hemma hos Lian, en kollega. Hon kan mycket väl ha det snajsigaste hemmet jag någonsin varit i. Trevlig kväll med snack och skratt. Skulle till logen sedan. Behövdes 2st taxi. Våran dök aldrig upp. Gick. Fick skavsår. Klockan var för mycket när vi kom fram. Vände. Gick till Capsi. 2 personer där. Vände. Träffade 3 norska plioter. Vände igen. In på Capsi. Sänkte en öl med dem och pratade om allt möjligt. Mysiga killar. Efterfest hos mig med Maja och 2/3 pilots. Djupa diskussioner, intressanta funderingar. Ibland är jag hänsynslös i mina åsikter. För jag har alltid rätt. Såklart. Hängde här tills 06 imorse. Sa hejdå och bytte nummer. Våra nyfunna vänner flög hem till Oslo idag. De kommer tillbaka om en vecka, blir kvar två. Då ska vi hitta på någonting skoj :) Ska bli kul! Känns uppfriskande och lite exotiskt med folk som inte är vanliga anderssons och som tycks ha samma intressen och sunt förnuft. Inga karljävlar här inte. Och detta blir en liten kompensation för den delen av backpackandet som jag saknar mest. Att träffa folk från andra platser. Att lära känna människor av en slump. Och ibland möter man någon som man aldrig träffat förr, men ändå känns det sådär löjligt avslappnat som att man hade varit tjenis sen 1997...
Och i min värld är söndag lika med degardag. Veckans kravlösaste dag. Man måste inte göra någonting alls. Jag gick på promenad, ut i skogen. Underbara skogen. Har hittat min favoritslinga - på stigen, längs sjön, upp i fågeltornet, ner igen, längs vägen, in i skogen, traska på plankor, längs sjön, vända, samma väg tillbaka. Blå himmel eller 14 nyanser av grått spelar ingen roll. Det är alltid vackert. Så jävla vackert. Man får liksom ro i själen, no matter what. Blåste höst idag. Vinden är något av det bästa - frihet, nystart, energi. Och när man är ute och traskar i skogen en sånhär dag så känner man sig odödlig. Man fixar vad som helst. Allt är möjligt. Och nu låter jag sådär knäpp igen, säkert. Men det bjuder jag på. För jag älskar naturen här. När man jobbat kvällspasset och kör över bron, ser ut över en guldfärgad sjö, orange himmel och fjällen i bakgrunden. Då gör det fanimig ont i hjärtat för att det är så fint. Och just nu skulle jag inte byta det här mot någonting.
Dessutom finns det fina människor här, och tänka sig att jag har fått lära känna dessa. Har så svårt att tänka mig att för 3 månader sedan kände jag ingen. Märkligt. Många är så självklara nu, vill inte vara utan. Jag kan vara mig själv här och folk gillar´t. Tack.
Jag har solsken i magen varje dag - och då vet man att man har det så bra som det bara går.
